Längtan efter en åsna
man aldrig haft

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 21 februari 1998


Strax före sin död i Paris skrev den peruanska poeten César Vallejo:

En söndag i Peru, uppe i de andinska bergen, i de kalkvita byar med röda tegeltak, kan vara en oförglömlig symfoni. Tusentals indianer, mestiser och vita människor samlas där för att utöva handel och utbytte av varor och djur, livsmedel, tyg, medicinska örter och alla slags prylar. Ett varmt och mysigt ljud, det kollektiva samtalets ljud, svävar i luften som en gudomlig tröst efter den hårda veckans jobb.

Människorna talar med varandra på en spanska som i dessa höga områden ekar i öronen som en magisk kristallvas under en hagelby, eller på kechwa, inkas språk, präglat av artigheter och uttryck för aktning.

Solen skiner och snön blänkar på bergens toppar. Alla kyrkornas klockor ringer och lockar människorna till gudstjänsten. Indianska musikanter och dansörer försöker samla allas själar omkring en bisarr och hypnotisk konsert med hemtillverkade fioler som skriker och gråter och sjunger som änglar för att förföra allas öron.

Allas öron. De bruna åsnorna som har slitit hela den gångna veckan i arbetet lyssnar noga på söndagens glada symfoni, blundar en stund och spetsar de ljusa öronen för att inte gå miste om det minsta ljud. I allas öron, inte minst i åsnornas öron, blir livet glatt och vänligt under solen, på söndagarna, uppe i bergen, i Peru.

Då skriver den döende poeten i Paris: Det blev söndag i min åsnas ljusa öron...

Att längta efter en liten, obetydlig sydamerikansk by när man befinner sig i Paris kan vara lite stötande ur parisarnas perspektiv. De kan tro att man föraktar eller underskattar universums vackra huvudstad. Det är därför den döende poeten känner sig tvungen att skriva: Ursäkta sorgen...

Och när man läser skaldens dikter, nu sextio år efter hans död, upptäcker man att en ny César Vallejo föds i ens hjärta och upplever om igen den smärtsamma längtan. Den bruna snälla söta åsnan man aldrig har haft men alltid velat ha som vän och arbetskamrat, spetsar sina ljusa öron där inne i hjärtats djupaste botten. Ursäkta sorgen.

Tusen gånger har jag upplevt samma mirakel, poetens återfödelse i mina innersta själsliga fibrer.

Det spelar inte så stor roll om poeten heter Cësar Vallejo, Walt Whitman, Juana Inés de la Cruz, Li Po eller Gabriela Mistral. Varje poet har tusen liv och kan återuppstå i nästan vilket mänskligt hjärta som helst. Tre tusen år har gått under solen och Homeros, den Blinde, ger oss fortfarande sitt strålande, eviga ljus, även om han tvingas sjunga i våra hjärtan på ett för honom helt främmande språk.

Poeterna gör detta mirakel möjligt genom det metaforiska språket, ett begreppsystem som består av symboler och värderingar som varje människa kan hantera som hon själv vill. Poeternas språk talar till alla människor och grundar sig på det faktum att varje människa är kulturskapare och kulturarbetare.

Eftersom kulturen är en produkt som tillverkas bara och endast i människans inre fabrik, så kan varje människa tillverka de redskap hon behöver för att förstå alla andra människors hjärta, känslor, hopp och förtvivlan.

Den poetiska metaforen river ner alla murar och får människor som talar olika språk att förstå varandra. Att tolkar och översättare behövs för att överföra den språkliga delen av metaforen från ett språk till ett annat, är bara en del av kommunikationsprocessen. Metaforen innehåller värderingar och symboler som har eller kan få ett universellt värde i varje människas inre fabrik.

Jag upplever allt detta när jag läser en spansktalande poets verk... på svenska. Mario Romero, argentinsk författare, dramatiker, översättare och poet, har publicerat en bok med titeln "Rött bläck på svart bläck". Egentligen är det en samling dikter som ursprungligen skrevs på spanska och som återfinns i tidigare diktsamlingar.

Att läsa Mario Romeros poesi om igen, och den här gången på ett "främmande" språk, är ett glädjande äventyr. Mario brukar leka med orden med en blandning mellan originalitet, ömhet, ironi och kärlek. Hans dikter är korta berättelser vars innehåll skall upptäckas och bearbetas av varje läsare, på samma sätt som vi behöver bearbeta César Vallejos eller Pablo Nerudas dikter med vår egen fantasi.

Mario föddes 1943 i provinsen Tucumán i norra Argentina. Landskapet i hans hemtrakter är ett av de vackraste i Sydamerika. Floden Tafí har under hundratusen år skapat en smal och slingrande dal mellan gröna, nästan vertikala berg vars växter och blommor kan jämt smeka varandra i den täta vegetationen. Alla slags fjärilar, fåglar, träd och färgrika insekter samlever där och när regnet faller blir dalens resonans en mäktig och ändå mjuk, kärleksfull sång. Livets sång.

Som många andra latinamerikaner blev Mario Romero flykting mer än en gång. I mitten av 70-talet fick han lämna hemlandet. Den militära diktaturen i Argentina var i gång med sitt smutsiga krig mot alla som kunde skapa egna idéer. Att vara poet blev ett livsfarligt yrke. Mario flydde till Bolivia, landet med skyhöga berg och gröna varma skogar.

Tyvärr var 70-talet Djävulens tal i Latinamerika. Den politiska situationen blev kritisk i Bolivia och ledde också där till en blodtörstig diktatur. Mario Romero fick fly än en gång. 1980 kom han till Sverige tillsammans med hustrun Marisa och döttrarna Jimena och Candelaria. Han har bott i Stockholm sedan dess och här har han varit mycket aktiv som kulturarbetare och författare.

1985 opererades Mario för njurcancer. Tio år senare upptäckte läkarna metastas i lymfkörtlarna, i lungorna och i skelettet. Sedan dess har Mario kämpat med obeveklig optimism och livsglädje med hjälp av både den officiella och den alternativa medicinen.

Så skriver Mario:

Leonardo Da Vincis påstående "poesin är ett blint måleri" inspirerar Mario att skriva:

Ty det är bara genom att ställa frågor till oss själva vi kan dechiffrera det blinda måleriet.

Hans Bergqvist, som har gjort den svenska tolkningen av Mario Romeros dikter, har lyckats fullständigt återge detta metaforiska måleri där fåglar, människor, träd, stenar, floden som strömmar inom oss, små kryp, apelsinen som växer ur den lilla mördade flickans kropp, regnet som sjunger, världen som är bara ett fragment av verkligheten, hundar som stirrar på en mitt i versen, vattnet som rinner och renar, alla dessa levande metaforer i den tätbefolkade dikternas dal, väntar den enkla, vardagliga, förnuftiga människa som kommer med sin kärlek att läsa, ställa frågor, bearbeta och förstå.

En poet har tusen liv och talar tusen språk. Och varje människa som aldrig sluta ställa frågor kan uppleva alla dessa liv och tala alla dessa språk.

C.V. (c)
Stockholm, 1998.