Många forskare har försökt undvika all diskussion om den mänskliga kannibalismen genom att noga beskriva den fruktansvärda dans som leder till att bönsyrsan äter upp sin egen make just när paret upplever orgasmens hetaste ögonblick.

Att bli uppäten av sin käraste när man har det som bäst kan ha sina fördelar. Ungarna slipper ju alla dessa otrevliga familjebråk som hör till andra arters vardagliga liv, och man behöver aldrig någon psykoterapi, eftersom den autoritära, dominanta pappan är obefintlig.

Alla dessa intressanta spekulationer är dock bara vilseledande manövrer för att få oss att glömma själva kärnan i detta ämne: Kannibalism hos människorna.

Mänsklighetens historia visar att kannibalism i regel har förknippats med komplicerade ritualer, där magiskt-religiösa föreställningar sätts i rörelse av ett invecklad system av övertygelser om själen, döden, hjältemodet, den andliga kraften, gudarna och gruppens identitet.

Många folk, kanske de allra flesta, har någon gång i det förflutna utfört dessa rituella ceremonier.

Oftast har man under högtidliga former ätit upp naturligt döda människor, eller snarare sagt, några av deras kvarlevor, för att tillgodogöra sig tapperhet, klokhet, intelligens, kraft och andra positiva egenskaper, för vilka den döde utmärkt sig i livet.

Bland bergstammarna i Sydöstafrika har sådana ceremonier förekommit i samband med intiationsriterna, för att inge noviserna mod eller andra fördelaktiga drag. De anatomiska kunskaper, som dessa stammar äger verkar vara en smula förvånande, eftersom de anser att levern är tapperhetens säte, att öronen hyser intelligensen, att huden på pannan är uthållighetens organ, att testiklarna utgör styrkans centrum, och så vidare. Ungdomarna initieras i de vuxnas hemligheter och under omskärelseceremonierna erbjuds alla dessa organ, som ursprungligen tillhört en tapper fiende. På detta sätt får de nya krigarna fiendens alla dygder.

Ungefär samma princip gällde hos mapuche-folk i södra Chile, när den tappre erövraren Pedro de Valdivia blev besegrad och tillfångatagen av dessa stolta krigare. Hans hjärta, modets säte, blev uppätet av det kollektiva militära ledningen i truppernas jublande åsyn. Precis som de gamla grekerna, trodde mapuche-folket att levern var intelligensens hemvist och Valdivias klarsynta lever blev därför en lämplig måltidsrätt för det kollektiva politiska rådet som skulle leda befrielsekampen.

Andra kulturer har, under katastrofala omständigheter, försökt blidka gudarnas vrede eller naturens raseri genom att offra människor, ofta barn, och äta upp delar av deras kroppar för att ge deras själar möjligheten att fortsätta leva i de levandes kroppar.

När den fruktansvärda Digerdöden härjade och skördade miljontals liv i Europa, under åren 1348-1351, utfördes många av dessa ceremonier i flera olika länder och regioner. Kyrkan bannlyste individer och grupper och betraktade dessa ritualer som barbariska eller rentav sataniska. Men många människor var så desperata att de vände kyrkan ryggen och gick tillbaka till gamla forna seder som kristendomen hade avskaffat och förbjudit.

Ännu idag finns det några etniska grupper, som idkar någon typ av kannibalism under rituella former. Yanomani-folket i Venezuelas djungel begraver inte sina döda, utan bränner dem fullständigt. Askan efter den döde blandas med jord och förtärs av släktingarna, så att den dödes själ lever vidare inom familjen, och stammen slipper den vanära son skulle drabba alla om den dödes kvarlevor plundrades eller skändades utav främlingar.

Jag vågar påstå att denna ritual har sitt ursprung i den våldsamma gravplundring som erövraren Nicolás de Federman iscensatte under sin galna guldjakt i början av 1500-talet.

En annan stam, som lever i Brasiliens regnskog, brukar äta upp delar av fiendens kropp, inte för att få den dödes dygder utan för att ta fiendens själ till fånga och hålla den under kontroll. På detta sätt undviker man fiendens hämnd och kan alltid sova lugnt om natten.

Trots alla dessa ritualer och ceremonier, har alla kulturer alltid betraktat kannibalismen som ett tabu när det gäller den vardagliga matlagningen.

Att äta upp en människa till frukost, lunch eller middag är strängt förbjudet. Många etniska grupper har till och med uttryckligen förbjudit att förtära köttätande djur, för att undvika risken att äta upp en varelse som i sin tur har ätit upp en människa.

Kannibalism är något som det mänskliga samhället tillåter sig enbart för rituella, religiösa, andliga ändamål, inte för att tillfredsställa kroppens materiella krav.

Men den moderna livsmedelsindustrin har ändrat på allt detta. Ett enormt komplicerat produktionsmaskineri levererar varje dag miljontals ton näringspreparat till kycklingar, grisar, kor och annan boskap. I dessa preparat ingår kött och fett från kycklingar, grisar, kor och andra djur. Vi åter varje dag djur som i sin tur har ätit andra djur av samma art. Vi äter grisar som äter grisar, kor som äter kor, kycklingar som äter kycklingar.

Vi äter kannibaler.

Den moderna civilisationens livsmedelsindustri har fått oss att kränka och vanära den naturliga näringskedjan. Växtätande djur, levande varelser som under naturliga förhållanden inte skulle äta kött, förvandlas till köttätande fångar i koncentrationsläger där de får tillbringa hela sitt korta liv, ett liv som inte är något annat än en utförlig förberedelse för döden.

Naturens hämnd har kommit snabbare än någon väntat sig. Galna brittiska kor, förgiftade livsmedel, grisar, kycklingar och mjölkprodukter med för höga halter av dioxin, överallt ser man tecken på den farliga obalans, som vi har skapat i våra liv genom att smuggla in den under tusentals år förbjudna kannibalismen i människans näringskedja.

Nej, jag vill inte äta kannibaler. Som den friska, förnuftiga köttätande människa jag är, vill jag förtära grisar, kycklingar och kor som garanterat aldrig har ätit kött, som har levt ett liv i närheten av naturen, inte i närheten av det stora bolagets kassaskåp.

Jag vill tillgodogöra mig kycklingens mod, intelligens och klokhet, grisens alla dygder, kons elegans och vänlighet, utan att frukta en dold invasion av oönskade och främmande demoner i min egen själ.

Jag vill inte att krossade, pressade, blandade själar från gamla, svaga, fega, dumma, odugliga kreatur smugglas in i min kropp, bara för att några skrupelfria herrar ska få vinna miljoner dollar till min hälsas bekostnad.

Alltså är min bestämda åsikt att lagen åter skall förbjuda alla former av kannibalism, vare sig direkta eller indirekta, och att en stark och stridslysten konsumentrörelse tvingar fram naturens och mänsklighetens grundläggande principer inom livsmedelsindustrin.

Alternativet är skrämmande.

Om kannibalismen är tillåten för djur, då borde den vara tillåten också för människor. Ty ett mänskligt samhälle kan inte ge andra arter privilegier och rättigheter som människorna inte har.