Häromdagen gick ett par dussiner torghandlare på Skärholmens torg snabbt från en diskussion om jordgubbspriser till vilt slagsmål.

Jordgubbshandlarna attackerade varandra med järnrör och parasoller och försökte förvandla varandras nyllen till jordgubbar. Polisen hade svårt att ingripa eftersom hundratals åskådare helst ville se hela det spektakulära fältslaget. Någon fredsprocess verkade inte vara intressant där.

Ett par dagar tidigare hade två polismän avrättats på ett kallblodigt och avskyvärt sätt.

En undersökning om skolungdomar och vapen i Stockholm, som har gjorts inom ramen för ett examensarbete vid Institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, har visat att hela 38 procent av de unga tonårspojkarna beväpnar sig under helgerna i vissa områden av Storstockholm. Skolungdomarna tycks vara medvetna om att helgerna har blivit farligare de senaste tiderna. Kanske vet de också att de själva är en del av problemet.

Att förodmjuka, örfila upp, eller till och med omintetgöra sin nästa verkar vara ett trendigt sätt att umgås, oavsett var man befinner sig på denna planet.

Människorna tycks ha blivit en smula mer irritabla. Man ser bråk, stridigheter, kalabalik och tusen andra sorters konflikter överallt i världen. Enskilda medborgare, gäng, ja till och med hela nationer löper amok och delar ut slag, sparkar eller bomber.

Att fula ord och verbala förolämpningar ibland ingår i detta våldsamma beteende gör inte saken bättre.

Man kan naturligtvis konstatera skillnader mellan olika individer, kulturer, ställen och tillfällen.

Begås de flesta och grövsta aggressionerna i samband med politiska konflikter, släktfejder, kamp mellan generationer, konkurrens inom de yngre samhällskretsarna, organiserad brottslighet eller i sociala upprör? Är merparten av våldet individuella dåd eller kollektiva handlingar? Under vilka former, med vilka redskap och rekvisita iscensätts de vanligaste aggressionerna i varje samhälle?

Forskare, filosofer, teologer, läkare, psykologer, ja, till och med krönikörer, har under flera sekler försökt upptäcka och avslöja sanningen om aggressionen hos människan. Livliga och inte helt aggressionsfria debatter om saken har utspelats mellan de naiva töntar som tror att människan är oskyldig till hundra procent vid födelsen och att det är det onda samhället som lär henne att vara aggrssiv och elak - och de cyniska skurkar som påstår att människan föds med alla sina laster fix färdiga, så att det första hon gör är att skrika som en gris för att visa sin aggressivitet och störa omgivningen.

Det hjälper inte att konstatera att de naiva töntarna har en genialisk ledare, Monsieur Jean Jacques Rousseau (1712-1778), den stora filosofen vars predikan om människans medfödda oskuld och rättigheter har varit av avgörande betydelse för civilisationens frammarsch.

Bland hans efterföljare kan nämnas den eminente forskare A. Bandura, vars bok Aggression: A social learning analys (Englewood Cliffs, NJ, Prentice Hall, 1973) utvecklar Rousseaus teori om samhällets ansvar för människans psykologiska drag.

Zing Yan Kuo, en annan forskare i samma huvudspår, har arbetat med katter och råttor som samlever i vänskap och harmoni, vilket skulle påvisa, antingen att alla vi föds som helgon - eller att katter och råttor inte har några av de mänskliga, negativa generna.

Å andra sidan har de cyniska skurkarna mycket imponerande ideologer. Jag nämner bara Signor Niccolò Macchiavelli (1469-1527) och Herr Sigmund Freud (1856-1939).

Den första upptäckte politikens psykologiska principer och grundade alla sina teorier och tankar på ett enkelt påstående: "Ingen människa är helt ond, ingen människa är helt god." Individerna har intressen, lustar, motivationer och behov. Samspelet mellan alla dessa otaliga faktorerna producerar det mänskliga beteendet, på gott och ont. Den som idag är ett helgon kan imorgon bli en djävul. Politik är alltså konsten att få helgonet och djävulen att samleva under en viss ordning och balans inom medborgarens själ.

Den andre, Freud, analyserade noga de naturliga drifter som reglerar individens personlighet och karaktär. Han påstod att aggressionen bara är en av dessa drifter, ett medfött redskap som vi kan använda för att försvara vår integritet, knuffa bort en konkurrent när tillgångarna inte räcker till alla (vilket vi alltid tror, oavsett tillgångarnas storlek, vill jag kommentera), eller helt enkelt ta ett initiativ som leder oss till framgång före andra.

Aggressionen fungerar i samspel med alla andra psykologiska drifter och resurser, och när den visar sig vara onormal (så stor och våldsam att den inte bara löser några problem utan skapar ännu fler och svårare sådana, eller så liten att den blir helt ineffektiv), då måste man undersöka andra områden i själen. Till exempel: Konflikter mellan barnet och den förskräcklige, patriarkaliske pappan.

Ett litet problem har dock förblivit olöst i denna flerahundraåriga debatt: Hur definierar man begreppet aggressionen?

En forskare säger: "Det är allt beteende som har för ändamål att orsaka skada eller lidande" (E. Aronson, The Social Animal, NY, W.H. Freeman and Co., 1995, sid. 250). Några andra inkluderar i begreppet alla beteendeformer som ger individen en bättre position i konkurrenskampen. Andra vill påstå att människan är det enda aggressiva djuret i hela naturen.

Aggressivitetens variationer har också debatterats. Man vet att aggressivitetsnivån stiger då och då, både individuellt och kollektivt. Man vet att vissa variationer kan relateras till stora geografiska områden. Uppror spreds över nästan hela Europa under medeltiden, "galenskap" drabbade stora regioner under långa perioder, de våldsamma och blodiga oroligheterna mellan 1381-1382 i Frankrike och England, 1520-talet i Tyskland, centrala Europa och Spanien, perioden 1776-1783 över stora delar av den Amerikanska kontinenten...

Somliga vill se en klar periodicitet, någon typ av "biorytm", en pulserande drift som aktiveras av externa faktorer. Olika signaler från omgivningen har undersökts: värmen, kylan, mörkret, ljuset, ljudet, trängseln, ensamheten.

Någon har sagt att den mänskliga aggressivitens periodicitet stämmer exakt med solfäckarnas periodicitet. Vi måste alltså kasta oss över en bok om astronomi och läsa att solens yta har fläckar, att det område som drabbas oftare visar sig mot oss varje 11:e år, att fläckarna är stora magnetiska fält som påverkar vårt klimat och orsakar katastrofer, att solen själv har 96 procent av vårt systems hela materia och därför är det helt i sin ordning att solen ska vara ansvarig för våra själars oordning.

Just nu har en ny solcykel påbörjats (för två och ett halvt år sedan) och det fläckiga området kommer att påverka oss mera och mera under de närmaste nio åren.

Nonsens. Jag kan skälla på andra när jag vill förklara min egen aggressivitet. Jag kan gärna säga att min pappa var en tyrann, min mamma en idiot om mina syskon ett gäng missfoster. Det är alltid bra att ha många skurkar i omgivningen så att man slipper granska sitt eget inre. Men att ge solen skulden för mina egna våldsamma dåd, ja, det är att gå lite för långt.