För där nere, i flodens kalla vatten, lurade de hemska bruna krabborna, alltid redo med sina fruktansvärda klosaxar, i väntan på någon idiot som ville äventyra sina tår med världens enfaldigaste syssla: att bada i floden.

Det var verkligen underligt. Sju av mina åtta underbara mostrar var lika fega som jag när det gällde vatten och krabbor. Moster Matilde, som var rädd för tjurar, hundar, ormar, spindlar, helvetet, protestanter och män, fruktade krabborna mer än något annat. Moster Tjabita vågade inte ens tala om krabbor. Moster Maria brukade säga att den enda goda krabban är den döda krabban, och hon brukade säga det medan hon åt upp ett par av dessa förskräckliga varelser. Enligt moster Ester, var det ett tecken på mycket dålig uppfostran att ta upp krabborna som konversationsämne, eftersom krabborna var vidriga och äckliga. Moster Barbara, som levde i klostret i sträng isolering, lät då och då meddela att krabborna var släktingar till ormarna, vilka i sin tur var Djävulens redskap.

Som en naturlig följd av dessa mosterliga principer, var vi, alla systersöner och systerdöttrar, en hop civiliserade människoungar som inte ville ha något umgänge med krabbor.

Det var dock en tant i familjen som inte var rädd för dessa monster. Hon var inte rädd för någonting, skulle vi erfara under årens lopp.

Så började hela historien. Ja hade sprungit till de stora stenarna för att leka lite. Och där, i en håla under klippan, dansade två krabbor med varandra. När jag upptäckte dem skrek jag av fasa, som familjens oskrivna lagar föreskrev. Då kom moster Valentina, med ett leende i sitt härliga ansikte, och lyfte mig. Hon skrattade lätt och sa:

— Det är ingen fara, min vän. De där små kompisarna dansar, ser du det? De älskar ju varandra, de är lyckliga.

Jaså. Det var tur att moster Matilde inte var där. För då skulle det ha blivit en stor diskussion om denna opassande kommentar om främmande monsters erotiska lekar inför en minderårig herre.

Jag struntade i alla dessa pinsamma detaljer. Jag tänkte bara: “Jösses, vilken tant! Hur kan det finnas någon så modig?"

Ödet skulle besvara min fråga på ett ironiskt och komplicerat sätt. Se och häpna, ärade läsare:

Moster Valentina hade fått ett rikt arv efter morfar Aristides. Det var ju rätt, för morfar Aristides hade varit en av de rikaste männen i landet. Han ägde hundratals gods, byggnader, villor, hus och lägenheter i centrala Colombia.

Han kontrollerade två tredjedelar av den vetemjölsproduktion som svarade för huvudstadens konsumtion. Han var en stor godsägare och en mycket trogen katolik.

En dag —när en häst behagade kasta av morfar Aristides så att han föll med huvudet före och blev döv och en smula vriden på köpet—, utlöstes familjens gradvisa förfall. Morfar Aristides blev lite kyrkofixerad: Han gav allt han hade till kyrkan. Gods, fabriker, kvarnar, hus, villor, lägenheter, sedlar, mynt, checkar, aktier... allt.

Han var dock en mycket bra pappa. Han reserverade sjuton fina hus till sina sjuton fina överlevande barn. Han hade skapat arton, men som jag har redan berättat i en annan krönika, hade morbror Francisco begått självmord. En sorglig historia.

På detta sätt fick moster Valentina ett av de finaste husen i La Candelaria, det gamla kvarteret från kolonialtider, bara trehundra meter från Presidentpalatset San Carlos, på gatan nummer 10 mellan tvärgatorna 2 och 3. Huset hade tre vackra gårdar, en av dem med träd av olika slag: apelsiner, citroner, avokado och fikon. Den andra hade en gammal fontän av sten från 1700-talet.

Den tredje var överbefolkad, eftersom moster Valentina hade en levande apa från Amazonas, två stora sköldpaddor, en papegoja och några fina fåglar som oavbrutet visslade den enda melodi de hade på repertoaren.

Men moster Valentina ville inte leva som en aristokratisk kärring. Hon utbildade sig till tandtekniker och använde sina ovärderliga kontakter på den lokala marknaden: Moster Barbara hade blivit Madre Superiora (chef, ska vi säga så?) i klostret, vilket medförde att moster Valentina kunde tillverka löständer till hundratrettiotre nunnor. Hon köpte en bil och bjöd oss, nyfikna och förtjusta systersöner och systerdöttrar till nöjesfältet, där vi alla fick lära oss att vara modiga, glada och positiva. Om någon ramlade och blod spilldes, gällde det bara att skratta lite och fortsätta med galenskapen.

Under tiden hade moster Valentinas hus blivit föremål för många rykten. Pigorna hade märkt att varje natt, exakt klockan 3, blev alla djur oroliga och började väsnas, springa, hoppa och flyga. En piga vågade en gång gå ut till gården för att beskåda kalabaliken. Hon såg ett blått ljus, som svävade i luften längs korridoren likt en liten ballong, och försvann precis ovanför fikonträdet, där borta i trädgården. Det spökade i huset. Detta var ett faktum.

Experter, spiritister och andra slags ghostbusters kom på besök och försökte ockupera huset med sina apparater, och framförallt med sina stora magar som alltid ville ha mera mat och mera dryck. Moster Valentina kastade dem ut med följande harang:

— Jag kan gärna försörja tusen spöken. Så, kom tillbaka när ni är döda!

Hon började forska själv om det spöklika fenomenet. Gamla dokument visade att huset hade varit ärkebiskopens luxuösa bostad mellan 1740 och 1776. Under den tiden hade två pigor spårlöst försvunnit i huset och det ryktades att ärkebiskopen hade mördat och grävt ner dem efter att ha gjort dem gravida.

— Nonsens, sa moster Valentina. Om alla gravida pigor som blev mördade under kolonins tid skulle spöka, så skulle vi allihopa bli tvungna att evakuera landet.

En annan detalj var väl dokumenterad. När ärkebiskopen dog hittade man varken hans pengar, hans guld, hans silverföremål eller hans otroligt stora förmögenhet. Alla indicier tydde på att det fanns en undangömd skatt i huset.

Hela familjen blev som en orkan av upphetsning och entusiasm, men moster Valentina ville inte leta efter skatten. Hon ville leva som en fri människa, inte bli förslavad av en dröm. Moster Maria letade efter sin skatt under hela livet i sitt gods, utan att hitta den, och moster Valentina ville bara leva sitt liv —som var hennes enda skatt— utan bekymmer.

Och så gifte sig moster Valentina. Hon jagade och fångade själv sin man, en före detta överste som 1938 hade försökt genomföra en militär kupp mot den liberala presidenten Alfonso López. Denne överste hade tillbringat fem år i fängelse men innan dess hade han lyckats skapa tolv barn. Elva av dessa var redan vuxna och nu var översten Manuel José en snäll konservativ änkling och tidigare kuppmakare med en vacker dotter och två fina stora schäferhundar vid namn Trotskij och Toiffel.

De levde många lyckliga år, tillsammans i det stora huset på gatan nummer 10, och varje natt, prick klockan tre, blev apan, papegojan, fåglarna, sköldpaddorna och hundarna tokiga, och översten Manuel José kom ut till korridoren för att se om han kunde tala med de mördade pigorna från 1700-talet. Men det var förgäves, för det var inte några mördade flickor som spökade utan en skatt, en stor skatt som hittades för några år sedan, när moster Valentina och översten Manuel José var redan döda och när fastigheten hade sålts till en modern familj som rev ner hela huset för att bygga en betonglåda med massor av tråkiga lägenheter.