"Unikums princip"
gäller också
för skuldtyngda svenskar

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 20 februari 1999


Så vad tycker du om Sverige och svenskarna?

Folk undrar. Länge har jag försökt undvika svara. För vad skall man säga?

Men okej då. Om ni insisterar så...

Det var en vacker dag den där torsdagen den 2 oktober 1980. Planet landade mjukt och fint, passkontrollanten godkände mitt pass med ett vänligt leende, tullkontrollanten brydde sig inte om mina två stora resväskor, som tydligen vägde mer än 80 kilo. Och bara tio minuter efter landningen satt jag i en bil, på väg till Norrköping.

Sedan den stunden har jag — cyniskt nog — alltid påstått att jag kom med falskt pass. Och denna lögn har jag burit på mitt samvete utan att tappa aptiten för det.

Men det var jag som var falsk. Passet var äkta, det hade utfärdats helt lagligt av myndigheterna i ett väl ansett centralamerikanskt land, och den rätta ägaren till detta äkta pass befann sig någonstans i Centralamerika, helt omedveten om att en colombiansk flykting hade fått hans pass via ett invecklat internationellt solidaritetsnät.

Jag spelade en roll, iklädde mig en annan identitet än min egen, och programmerade in ett annat liv i min kropp. Det var en ny och bisarr situation för mig.

Visserligen hade jag spelat andra roller – i Colombia hade jag tre olika identiteter samtidigt för att kunna fly undan både paramilitära grupper och regeringsstyrkor, men då gällde ju konspirationens konst; ett skådespel, en interpretation av fiktiva gestalter.

Nu handlade det om något annat: Att klyva sig själv och samtidigt leva två verkliga liv. Att vara sig själv – och samtidigt bli en fjärran spegel för en person av riktigt kött och blod.

Under min flyktingfärd genom Centralamerika hade jag fått tillfälle att smaka på denna obeskrivliga schizofrenis oväntade konsekvenser: En februaridag 1980 blev jag stoppad av två polismän som efter att ha tittat på mitt pass, förklarade att jag var anhållen för att min före detta fru hade anmält mig för utebliven betalning av familjestödet, att mina barn inte hade fått de pengar och kläder som jag var skyldig att ge dem, och diverse andra anklagelser.

Nåväl. Låt mig slippa berätta mer om denna och andra liknande pinsamma händelser: Nu var jag i Norrköping...

Naturligtvis hade jag haft kontakt med Sverige förut, jag hade läst om Karl XII, jag kände till den i den katolska världen mycket beundrade drottning Kristina. Och under mina tonår bar jag i min plånbok ett litet porträtt av Linné, för det var ju han som inspirerade vår egen José Celestino Mutis att genomföra den botaniska expedition som gav tusentals latinamerikanska växter ett namn och en plats i naturens bok.

Och så fanns ju alla de fina, upphetsande, varma, erotiska, förbjudna filmerna, de som kallades "cine sueco", svenska filmer, med otroligt vackra flickor som ville göra allt och gjorde det. Alla dessa oförglömliga filmer som i dag kan få TCO:s reklamkampanjer att framstå som rent senilt pladder.

Oräkneliga gånger skolkade jag från skolan för att gå på bio – och drömma om de vackra "svenskorna". Och nu minns jag dessa kontakter med ömhet och obegränsad kärlek, ty det var bara dessa filmer och inget annat, som förklarade för mig hur man gör när man vill göra det.

Många år senare fick jag veta att filmerna inte alls var svenska. Men då, i Norrköping, riktade sig mina första ansträngningar mot att fastställa sannolikheten i ryktena om Sverige. På en punkt kunde de bekräftas utan tvivel: Det finns inte något land i hela galaxen som kan visa upp ett lika stort antal, i min smak, vackra kvinnor som Sverige. Jag skriver "i min smak", för det är ju vetenskapligt bevisat att smaken inte har någonting med vetenskapen att göra. Den är högst individuell.

Men på den andra punkten är ryktet kanske något överdrivet. Alla svenskor är olika, var och en unik, och jag kan tänka mig att det finns både snälla kvinnor och förskräckliga häxor i den svenska feminina kören.

Och samma princip, jag kallar den med min tvivelaktiga grammatik för "unikums princip", har jag lärt mig att följa varje gång en svensk gör någonting som – vare sig det är positivt eller negativt – inte stämmer med mina förväntningar.

Nej, det är inte "svenskarna" som är kalla, eller blyga, eller stela. Alla dessa drag är ojämt fördelade, i olika kombinationer i olika individer, och varje generalisering om människor är en abstraktion som bara finns i tankarnas värld.

Ibland är det så att "somliga" svenskar gör något som verkar vara ett karakterisktiskt beteende. Till exempel spottar "somliga" unga svenska män som galningar på gator och torg. Då säger vi att "svenska män spottar jämt". (Däremot dreglar de aldrig inför vackra kvinnor, vilket "somliga" invandrarmän gör oavbrutet.)

Och så finns ju alla dessa "somliga" som åker pendeltåg eller tunnelbana och ockuperar två platser, en till individens kropp och en annan till ryggsäcken eller väskan eller vad det nu är. De är en art i sig, med exemplar av alla kön, ålder och social status. Men det handlar ingalunda om "svenskarna", det handlar om "somliga". Jag tycker att de ser nästan gulliga ut, deras attityd påminner mig om söta igelkottar som spärrar ut taggarna för att skrämma vargen. I själva verket är de kanske rebeller som kämpar mot Jantelagens första bud. "Visst är jag något! Jag är till och med två gånger något!", skriker de.

Som Ni ser, ärade läsare, hade jag bara dimmiga och kanske romantiska idéer om Er innan jag landade på Arlanda med ett äkta pass och en falsk identitet. Under arton år har jag lagt till några nya för- och efterdomar, och nu slutligen bestämt mig för att inte tro på en teoretisk konstruktion som "nationella särdrag".

Det är sant att Ni är tysta, att man kan bli döv av Er tystnad, att vanliga medborgare är hederliga och att några politiker begår oegentligheter. Men inte ett enda av dessa indicier är tillräckligt för att fastställa någon "nationalkaraktär".

Kanske är jag bara skadad av alla mina olika identitetsroller som gjorde att jag aldrig fick spela en "nationalkaraktär", utan verkliga individer med unika namn, personligheter, seder, lidelser och minnen. Är man mitt i livets vardagliga teater, och gäller rollen liv eller död, finns det inte plats för stereotyper.

Jag vet, jag vet. Ni vill ändå ha en definition, en generalisering. Ni vill att jag säger: "Svenskheten är ett lugnt och blygsamt sätt att vara individualist på, eller soldyrkare, eller avundsjuk, eller naiv, eller korvätare, eller åldersfixerad, eller självgod, eller fanatiskt tolerant, eller seriös, eller disciplinerad, eller arbetsam, eller snygg, eller frisk, eller evig turist, eller jordnära, eller chokladälskare eller idrottsslav. I svenskhetens väsentliga drag ingår att vara trogen som vän, att behöva ett mycket stort utrymme för att känna sig utom fara, att älska tystnaden och vara rädd för bryska rörelser och häftiga gester, att undvika konflikter, att alltid vara fruktansvärt lagom, att kompromissa och att alltid känna skuld för någonting som ingen kan precisera. Att vara oskyldig och ändå känna skuld är en ren svensk känsla som inte finns hos andra folk. En äkta svensk är, dessutom, en person som behöver exakta och säkra besked: Om en italienare kokar vatten och det blir gott, så nöjer sig inte en svensk med att bara upprepa proceduren. Han kräver ett utförligt recept på ett papper."

Okej, då. Då säger jag det. Men dessutom har jag andra idéer — som jag skall berätta om en annan gång.

C.V. (c)
Stockholm, 1999.