Varför använder García Márquez denna otydliga symbol? Vad har turkar och Turkiet att göra med en liten by vid Colombias karibiska kust? Varför är det just turkar och bara turkar som äger barer, butiker och livsmedelsaffärer i García Márquez roman?

Egentligen är Turkarnas gata ingen symbol. Den är en påtaglig realitet. Låt mig förklara det hela genom en kort berättelse.

Simón var en lång, ung, smal, snäll, glad neger. Året var 1920 och Simón var 20. Han hade vuxit i en liten fiskeby, och allt han hade var havets eviga sång, solens eviga ljus och värme, och strandens eviga sand.

Varje lördag, efter solnedgången, brukade alla som kunde samlas vid stranden. En grupp musikanter spelade sina livliga melodier under den tropiska månens blekna ljus. Alla dansade glatt och härligt hela natten, och alla hade levande ljus i den högra handen för att kunna se och titta på varandra. Alla var barfota, och männen hade inga skjortor och ännu mindre slips, och kvinnorna hade vita långa kjolar i flera lager och blommor i håret.

Ingen av dessa individer skulle någonsin betraktas som salongsfähig, och den enda fina salongen som fanns i byn var reserverad för den enda rika familjen i trakten.

En dag kom en främmande man till byn. Han talade dålig spanska. Han uttalade alla 'p' som 'b'. Han kunde till exempel inte säga 'pappa', han kunde bara säga 'babba'. Byborna tyckte att han hade en rolig stil som gjorde spanskan ännu mjukare och finare. Han var dessutom trevlig och sympatisk.

Alla blev så småningom vän till byns enda invandrare, och eftersom han hette Yusseff kallade man honom för José.

Vad som egentligen gjorde byborna förtjusta i den främmande mannen var hans fantastiska sortiment av varor och kläder. Han hade allt möjligt till salu: byxor, slipsar, skjortor, kalsonger, palestinasjalar, schaletter, hals- och näsdukar, skor, strumpor, kragar, kravatter och tusen andra finesser. Han lovade dessutom att importera utan extra kostnader allt som hans ärade kunder ville beställa oavsett om det gällde en kamel, ett piano från Tyskland eller en kinesisk vas från någon exotisk dynasti.

Simón var den mest entusiastiske av byborna. Han ville så gärna ha en skjorta! Kanske, om han hade en skjorta, kunde han resa fyra mil till staden varje fredag och där låtsas vara en fin ung man som bara ville promenera längs stadens gator. Och ett par skor! Och slips! Och nya byxor! Wow! Vilka drömmar!

Yussuff, eller José, förklarade kategorisk: 'Det är inga drömmar. Jag lovar att Du ska ha nya byxor, ett bar skor (han menade ett par skor), slibs, en vacker skjorta, ett bar vackra strumbor och allt annat Du behöver för att bromenera längs stadens gator. Du får allt detta för ett litet bris och så blir Du lycklig och jag lycklig'.

'Sällan', svarade Simón, 'jag har inga pengar. Jag kan inte betala någonting'.

'Där har Du fel', sa José. 'Du fiskar, Du jobbar. Istället för att fiska brecis vad Du behöver, får Du fiska lite mera och sälja din överskott på fisk. Och så betalar Du mig lite varje vecka. Jag har här en häfte där jag antecknar allt om din skuld och dina avbetalningar. Allt är enkelt och lätt, Du lycklig och jag lycklig. Inga broblem. Den vecka Du har svårigheter, den vecka väntar jag. För jag är Din vän, jag är Din kombis. Om Du inte kan sälja din fisk, så betalar Du mig med fisken, och jag säljer den eller äter själv. Och Du lycklig, och jag lycklig'.

Simón skapade miljoner otänkbara hinder med sin medfödda färgrika fantasi, men José rev ner alla hinder och murar med hänsynslös optimism. Till slut gjorde han, med sitt trevliga tungomål, en förträfflig sammanfattning av sin egen filosofi: 'Jag är en mycket braktisk berson. Har man inte bengar? Då skabar man bengar genom arbetet. Om man är hederlig har man kredit. Får man kredit, då är man beredd att jobba mera för att betala och visa att man är en hederlig berson. Så klättrar man ubb till en bättre klass. Jag köber och säljer, för att skaffa kunder och vänner och kombisar, bli ubbskattad och klättra ubb i samhället. Så blir jag rik på köbet'.

Vad José inte berättade var att några hundratal av hans landsmän hade precis samma filosofi och hade redan kommit som invandrare till många av de fiskebyar som låg vid karibiska kusten. De hade kommit med turkiska pass, och invånarna tog för givet att alla dessa invandrare var turkar. Man brukade inte läsa tidningar, och de visste därför inte att det Turkiska riket hade förlorat Syrien och Libanon efter den Första världskriget. Invånarna visste inte, överhuvudtaget, att det hade pågått något Första världskrig. Och de visste inte heller att tiotusentals syrier och libaneser hade lämnat sina hemländer för att söka ett bättre liv i den amerikanska kontinenten.

Till Latinamerika kom framför allt kristna libaneser och syrier. De talade arabiska och hade familjevanor och traditioner med djupa och starka rötter i kristendomens historia. De var levande länkar mellan Öst och Väst. De var entusiastiska köpmän, som de gamla fenicierna. De älskade profeternas språk, som de gamla hebréerna. De kom in i samhället med sina seder och värderingar och bjöd oss alla latinamerikaner på ett riktigt kalas med god mat, vacker musik, oförglömlig litteratur och poesi, livsglädje — och massor av varor till rimligt pris och bekväma avbetalningar.

Och de förändrade de fattigas liv. Vid den karibiska kusten började de fattiga negrerna och mulatterna använda skjortor och skor till lördagsfesterna. Därefter försvann festerna på stränderna, och danssalonger byggdes för det vanliga folket i alla byar. Hundratusentals människor längs kusten, från Venezuela till Costa Rica, kom varje lördag till festen, med fina kläder och blanka skor.

I Colombia blev den nya folkliga danssalongen, La Cumbiamba, vagga åt den nya formen av dansen cumbia. Nu behövde man inte levande ljus i handen längre. Eftersom man dansade nu på fint golv, inte på strandens sand, fick man göra mera komplicerade och snabbare piruetter. Cumbian blev lite mindre sensuell, lite gladare.

De allra första danssalongerna ägdes av... turkarna. I de fattiga små byarna byggdes under 1920-talet butiksgator, med livsmedelsaffärer, klädbutiker, barer, biljardsalonger, som ägdes av... turkarna. Äntligen hade det fattiga folket ett socialt liv!

Och många av dessa turkar som aldrig hade talat turkiska, dessa kristna syrier och libaneser, blev textilindustrins pampar i Chile och Argentina, rika företagare i Ecuador, Peru och Venezuela, berömda författare och poeter i Chile och Colombia, ja, deras barn har blivit presidenter i Colombia, Argentina och Ecuador, vilket visar hur mycket de har integrerats i det latinamerikanska samhället. De har till och med bevarat infödingarnas tradition: att vara dåliga presidenter.

Jag har nyligen fått återuppleva dessa människors galna optimism och glödande vänskap. För ett år sedan reste jag till Argentina, och det första jag gjorde i Buenos Aires var att ringa en person som jag hade varit i kontakt med via Internet. Vi hade aldrig träffats. Han blev glatt överraskad att jag var i hans vackra stad och bjöd hem mig på middag.

Han heter Eduardo och är barn till en av dessa libaneser som kom till Argentina efter 1920. Hans fru är av schweiziskt ursprung. Deras äldste son planerar att gifta sig med en flicka som härstammar av italienare. Och deras yngre dotter har gift sig med en jude.

Och detta, mina vänner, är det bästa med Turkarnas gata. Att den inte är en enkelriktad gata, att den inte är en återvändsgränd. Och att den alltid är tillgänglig, för alla.