Moster Matilde tittade stirrande på mig. Hennes blick hade en oroväckande, elektrisk gnista.

— Oj då, nu kommer ett mycket allvarligt samtal, tänkte jag. Men nej, överraskande nog var hennes ord mjuka, snälla, nästan varma:

— Du skall tacka Gud för att Han har skapat dig till man.

— Vad menar Ni?

På den tiden var det nästan förbjudet att säga "Du" till mostrarna.

— Ja, det är ju mycket jobbigt att vara kvinna, förstås.

Jaså. Det var maj 1948. I början av april hade den folklige presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán mördats i Colombias huvudstad. Under de våldsamma kravallerna efter mordet hade trettio tusen människor dödats: nämligen 29 500 män och 500 kvinnor. Och det skulle vara jobbigt att vara kvinna.

Jag var nio år. Min pappa hade alldeles nyss blivit dömd av en militär domstol till tio månaders fängelse. Javisst, min pappa var nära vän och kamrat till den mördade kandidaten. Han, som många andra, hade försökt störta den konservativa regeringen. Min pappa anklagades för att vara en av de mest aktiva ledarna för den kuvade revolutionen. Vi, de unga pojkarna i släkten, visste precis allt detta.

De vuxna kvinnorna, mostrarna (min mamma hade inte mindre än åtta systrar), hade sagt till oss att min pappa var på resa ute i världen. En kulturresa, sa de. Kanske var det mycket jobbigt för dem att ljuga så. I varje fall var det mycket jobbigt för oss att låtsas tro deras naiva berättelse.

Kvinnorna brukade samlas i köket, inte bara för att kontrollera och plåga pigan Teresa, en liten bondegumma som kunde laga mat som en gudinna. Köket var som ett tempel där en hemlig ritual utspelades om och om igen dag efter dag, vecka efter vecka: kvinnorna träffades där och talade med varandra om sina hemligheter. Nu, ett halvt sekel senare, är alla dessa kvinnor döda och ingen man kommer aldrig någonsin att veta vad de talade om där i köket.

Vid ett tillfälle försökte jag komma in i köket. Jag ville faktiskt lära mig att laga mat. Jag tyckte det var något magiskt i den konsten. Att förvandla en oanständig, skrikande kyckling till en delikatess, att mata en sur gubbe (min onkel) och göra om honom till en glad och mätt herre. Det var något gudomligt i detta yrke. Att laga mat.

Men utanför dörren till köket fanns moster Matilde.

— Stop! Skrek hon som en ilsken valkyria.

— Men moster, jag vill bara lära mig att laga mat...

— Men Carlos! Du håller på att bli bög! Herre Gud, Jungfru María, detta är ofattbart! En man skall aldrig laga mat! Överhuvudtaget skall en man aldrig komma in i köket. Stick härifrån!

Moster Matilde började sin jobbiga kvinnodag kl 6.00. I kyrkan. Där talade hon med Gud och Jungfru Maria under tre timmar. Kl 9.00 var chokladpaus (kaffepaus var inte något för kvinnor). Hon brukade förberedda själv chokladdrycken. Den skulle vara tjock så att skeden kunde stå mitt i koppen. Härligt.

Ett par utsökta kakor fick offras med. Kl 10.00 var moster Matilde tillbaka hos Gud och Jungfru Maria och deras möte pågick fram till 12.00.

Ur moster Matildes synvinkel måste världen ha varit lite konstig. Hemma hos oss träffade hon dagligen en massa killar. Det var manliga kusiner överallt, ty de nio systrarna hade varit ganska produktiva i fråga om söner. Egentligen gällde detta åtta systrar, för moster Matilde envisades i att förbli ogift och jungfru livet ut. Det fanns också en massa döttrar, men de var på heltid instängda hos nunnorna. I klostret. Skolan för kvinnor var verkligen ett säkert ställe. Under april-oroligheterna hade många pojkar dödats i de manliga skolorna, men flickorna hade klarat sig fint.

Jag delade förstås inte moster Matildes åsikt om vad som var jobbigt och vad som var roligt. Jag tyckte faktiskt att det var otur att vara man.

Alla vuxna brukade säga till oss pojkar:

— Ni skall anstränga er med disciplin och konsekvens. Var och en av er kommer att bli familjechef, ledare och vägvisare för hustrun och barnen. Var och en av er kommer att få försörja sin egen familj. Var och en av er kommer att bära familjens heder och ära. Var och en av er kommer att få jobba hårt, att hålla makten och förvalta den med vishet, att bestämma, att FATTA BESLUT!

Jag kände mig lite stressad när jag hörde dessa apokalyptiska ord. Det var verkligen jobbigt. Jag skulle hellre ha velat laga mat istället, ja till och med diska och städa... fast inte bli gravid och födda barn. Jag ville inte bli kvinna, om ni förstår vad jag menar. Jag ville bara att vi män kunde få göra lite lättare uppgifter. Att kvinnorna skulle få ta sitt ansvar och göra en del av det jobbiga.

När man är nio år och en tant kommer och säger: "Du skall försörja din familj och bära dess heder!", då blir man lite stressad. Det är en tung börda, även för en vuxen. Fast vuxna brukar inte märka det eftersom de inte funderar noggrant på saker och ting.

När jag frågade min pappa om alla dessa tankar jag hade kring manliga och kvinnliga roller sa han:

— Det kommer en tid när kvinnor och män har ungefär samma värde i samhället. Då kommer kvinnor och män att samarbeta med varandra och vara glada tillsammans. Då blir att laga mat en mänsklig glädje, inte en kvinnosyssla. Jag tror att du kommer att se den dagen...

Ja, min pappa tyckte om att laga mat. Som ung, fattig student hade han bott i Paris under 1920-talet, mer behöver jag inte säga. När han ville laga mat bråkade han med alla kvinnor utom min mamma: hon var tolerant och accepterade pappas galna förfranskade matlagning. Resultatet blev oftast magnifik. Pigan Teresa undrade med vidöppna ögon:

— Hur kan Herrn göra dessa fantastiska rätter?

Det var, för manligheten, ett triumfens ögonblick. Vi pojkar doppade brödet i såsen, inspekterade kastrullarna, hjälpte till om med att skära köttet, blanda ingredienserna, vispa, hacka, garnera, servera. Den magiska ritualen förvandlade alla dessa vardagliga livsmedel till härliga känslor när vi samlades vid bordet och min pappa, som en riktig exorcist uttalade det ceremoniella ordet:

— Voilà!

Tiden, åren gick. Puberteten kom och vi pojkar började undra om andra saker. Då föddes i mina tankar nya frågor. Kanske var det sant i alla fall vad moster Matilde brukade säga. Kanske var det sant att kvinnovarandet var något jobbigt. För jag var så lycklig som kille. Det var ett privilegium.

Att ta initiativet. Att dominera. Att bestämma. Att vara viktig. Att ha friheter som kvinnorna inte hade. Att stirra fräckt på allt man var intresserad av. Att betraktas som blivande politiker, blivande författare, blivande ledare, blivande herre.

På den tiden var vi, familjen, i exilen i Chile. Landsflykten var hård. Vi hade förlorat allt vi hade. Far fick jobb men lönen var låg. Mor mådde inte bra. Barnen fick hjälpa till med hemmets ärenden. Och allt jag hade uppskattat som roligt när jag var barn blev plötsligt jobbigt, tråkigt, tungt.

Så småningom klarade vi oss och kunde anställa en "assistent". Man fick inte säga "piga", Chile var ju lite modernare och mera demokratisk än Colombia. På detta demokratiska sätt blev jag befriad från diskbänken.

Då ville jag tala med min pappa, om igen, om alla mina tankar:

— Nu tycker jag att det är verkligen tur att vara man.

— Nej, sa min pappa. — Inte alls. Det är otur att vara man i ett samhälle där kvinnorna har det jobbigt. Ingen kan vara lycklig i ett orättvist samhälle.

Och nu, ett halvt sekel senare, långt borta från fäderneslandet, efter 40 års landsflykt, tror jag att min pappa kunde laga fin mat och säga fina sanningar.