Det kommer att regna eld
(Domedagen på Mallorca)

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 21 augusti 1999


Juli månad rann mot sitt slut. Tiden var kommen att möta döden. Inte den individuella, privata, intima död som vi alla försöker tiga ihjäl, utan den kollektiva, globala, universella döden, detta fantastiska fyrverkeri som vi alla vill uppleva.

Vi vet att det kommer att regna eld, att planeter och stjärnor kommer att krocka mot våra bilar, att havet kommer att stiga till himlen för att sedan skicka oss till helvetet, att våra städer kommer att smälta och att miljarder panikslagna satar kommer att springa, skrika, plundra och bete sig som barbarer – medan vi sitter och tittar hela katastrofen på tv.

Ja, saken var den att en nordamerikansk forskare hade läst Nostradamus profetior med sina egna ögon. Och det var ju bra, eftersom nordamerikanerna alltid tolkar allt på det rätta sättet, de begår aldrig några misstag och de vinner jämt, vilket man lätt kan konstatera genom att gå på bio eller hyra vilken videofilm som helst.

Denne nordamerikanske forskare hade upptäckt – åh, ve och fasa! – att Nostradamus hade sagt att hela världen skulle gå under precis nu, i juli 1999.

Herr Milosevic skulle få militärt stöd av Ryssland, som skulle invadera Centraleuropa; världens alla terrorister skulle bilda en allians för att destabilisera den stabila och trygga världen vi lever i; NATO skulle splittras och atomkriget skulle bryta ut.

Slutligen skulle hela universum gå under. The End. Slut. Kaputt.

Hårda bud. Och med kort varsel. Det gällde att fatta snabba beslut och handla på stående fot.

Jag beslöt att tillbringa Domedagen på Patmos. Det tyckte jag var passande, eftersom evangelisten Johannes fick sin slutliga uppenbarelse just på den ön.

Dessvärre fanns det inga charterresor till Patmos och mina pengar räckte bara till Mallorca, ospecificerat, förstås.

Min lille son, en entusiastisk tioårig gubbe, följde med. Han förberedde kameran för att fota Tredje Världskrigets utbrott och världens undergång.

Redan efter att ha landat på Palmas internationella flygplats märkte vi de illavarslande signaler som förebådade vår tids Ragnarök.

Det var uppenbart att Tyskland redan hade invaderat Spanien.

Det är tyskar överallt på Mallorca. Infödingarna där talar flytande tyska och mycket dålig spanska, eller snarare en katalansk dialekt som de kallar ”mallorkin”. De verkar vara mycket stolta när de berättar att den gamle diktatorn Franco under fyrtio år försökte tvinga dem att tala spanska, utan resultat. Nu talar de tyska, till synes med stort nöje.

– Det måste finnas någon motståndsrörelse här, tänkte jag. Kanske skulle jag erbjuda mina tjänster och bidra med mina militära kunskaper till Spaniens befrielse?

Nej, det fanns ingen motståndsrörelse. Mallorcaborna är ganska intelligenta typer. De inser att krigföring är den mest idiotiska syssla man kan ägna sig åt när Domedagen är nära.

Dessutom är tyskarna de snällaste ockupanterna i hela världen. De skriker inte, de är inte arroganta, de visar sig aldrig berusade (på Mallorca menar jag), de är glada och positiva, de har pengar och lämnar dryga summor i dricks på baren, restaurangen och i cafeterian. De köper hus och lägenheter till höga priser. De höjer standarden överallt.

Tyskarna har dessutom, de bästa förtrupper en stormakt kan önska sig: Barn. De tyska barnen är charmiga, spontana, samtalar med främmande folk utan rädsla, skrattar härligt. De bråkar aldrig med varandra. De hånar aldrig en gamling, förolämpar aldrig en kärring eller en gubbe, torterar aldrig en katt.

Sålunda har de tyska barnen erövrat Mallorca, medan deras pappor köper lägenhet efter lägenhet, villa efter villa, hus efter hus.

Och här sitter jag, i ett rum på ett fyra-stjärnigt hotell, som jag fick med min ospecificerade biljett, och funderar på Spaniens tyska framtid.

Plötsligt får jag min uppenbarelse, hela historien öppnar sig inför mina ögon!

Spanien har invaderats och ockuperats av fenicier, kelter, vandaler, romare, nordafrikaner, araber och många andra, men har alltid lyckats förbli Spanien: En obegriplig blandning av olika folk.

Goterna, ett östgermanskt folk som spelade en stor roll under folkvandringarna, dominerade Spanien mellan 400- och 700-talen. Hela den latiniserade spanska kulturen påverkades starkt av den germanska kulturen, och språket berikades med tusentals ord och uttryck. Utan dessa bidrag skulle spanskan aldrig ha kunnat födas – och jag vill gripa tillfället i flykten och konstatera att ett av de finaste germanska ord jag använder ofta är, just det: Carlos…

När de muslimska morerna invaderade Spanien i slutet av 600-talet, leddes den patriotiska motståndet av en germansk ledare, Don Pelayo, en av dessa krigiska goter som dominerade den spanska halvön sedan 400-talet. Det blev en blandning av krig, samlevnad, konflikter och samarbete mellan goterna, morerna, judarna och många andra folk i det spanska samhället. Alla dessa kulturer och folk har varit med och skapat det spanska språket och detta otroliga och färgrika kaos som vi kallar den spanska kulturen.

Slutsatsen är: Tyskarna på Mallorca är bara en liten del av en lång historisk utveckling, inte ett tecken på Domedagen. De är inte där för att starta det Slutliga Kriget utan för att uppleva, under en strålande sol, det Fortsatta Livet. Dessa moderna goter kommer att blandas där med andra människor. De kommer att påverkas, att påverka, att skapa nya kulturella former, nya varianter och kanske till och med ett nytt språk.

Jaså, är Ni rädda för detta? Ni är alltså inte rädda för Domedagen? Ni är bara rädda för Livet.

Det var jag också, där på Mallorca, när jag väntade på allas vår älskade Armageddon.

Men den universella katastrofen blev ett fiasko. Min lille son och jag tvingades sola och bada som galna turister, äta fina middagar på det fina hotellet och plundra minibaren i rummet medan vi tittade på spansk tv.

Tillbaka i Stockholm tog jag mitt exemplar av Nostradamus profetior och letade efter hans påstådda förebud om Domedagen. Det visade sig att den nordamerikanska forskaren hade fel.

Nostradamus skrev aldrig några ord om världens ände.

Michel de Nostradamus (1504–1566) var en fransk läkare. Han borde nämnas i medicinhistorien som den första vetenskapliga hygienisten. Han bekämpade pestens fasor med vatten och tvål och lyckades därmed rädda tusentals liv. Människor betraktade honom som en trollkarl, vilket visar att vi människor inte litar på vatten eller tvål, utan på magi, astrologi och trolleri.

Nostradamus älskade naturvetenskapen men tvingades uppträda som en trollkarl. Än i dag vill vi alla se honom som en profet.

Det stora problemet med profeterna är att de talar med dunkla ordalag, och då behöver vi tolkar. Profeten säger: ”Ormen kommer att spy eld över byn.” Tolken tolkar: ”Ormen är Hitler, elden är missilerna V2, byn är London.”

Men det kan i stället vara: ”Ormen är Clinton, elden är de nordamerikanska flygplanen, byn är Irak.” Profetian är under alla förhållanden träffsäker.

Ett annat problem är: Vill människorna att profetian skall förverkligas? Gabriel García Márquez har skrivit en berättelse som jag sammanfattar här:

En sierska säger en dag: ”Något hemskt kommer att hända i vår by.” Byborna blir förskräckta och lämnar byn, en efter en. Efter några dagar är byn alldeles tom och öde. Då säger sierskan: ”Jag sade ju att något hemskt skulle hända här!”

Ja, det är vi själva som förverkligar profetiorna!

Därför är det så viktigt att vi bara tror på positiva profetior och jobbar hårt för att de skall uppfyllas. Och att vi åker till Mallorca för att njuta av livet, inte för att uppleva döden.

C.V. (c)
Stockholm, 1999.