Delfina for ever

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 20 december 1997


Floden Huallaga flyter tveklöst mot sitt magnifika öde, den oändliga Amazonas. Han (alla floder är män) är vacker, kraftig och ljudlig. Han har mycket att berätta men bara de som har ett hemligt avtal med naturen kan förstå vad han säger.

Fåglarna, de stora tukanerna, lyssnar noga och sen, när solen blir trött och gömmer sig bakom de höga träden, visslar de sin sorgliga tolkning av flodens tal.

Då blir kvinnorna förtrollade och männen blir glada, för kvinnor som förtrollas av tukaner blir tokiga av kärlek.

Floden Huallaga har bevittnat bisarra, dramatiska händelser. Gummifebern, med bland andra den legendariska äventyraren Fitzcarraldo, indianernas utrotning, invasioner av vita och mestisa kolonisatörer, flyktingar som flytt undan förtryck och inbördeskrig, nya bosättningar av indianer och vita, nya blandningar, alltid nya människor med samma eviga ambition: Att härska.

Det skulle bli en lång krönika om jag skrev ner tukanernas berättelse om hur Delfina dök upp i floden Huallagas strand. Här sammanfattar jag istället ett århundrades historia: Omkring 1934, när Delfina började bli känd i den stolta staden som hade vuxit upp där i den peruanska djungeln, var hennes familj, släkten Hernández, en rik och dominerande klan.

Delfina var den yngsta av elva syskon: fyra kvinnor, sju män. Familjen hade ett stort hus med tre gårdar, hundrasextiotre burar fyllda med alla sorters fåglar, fem festliga hundar, åtta unga pigor och en tukan.

Möblerna hade importerats från England och underkläderna kom från Holland, förstås.

Staden hade då två tusen invånare. Det var en imponerande siffra om man tänker på traditionen: När en piga visade de första symtomen på graviditet, sattes hon i en båt och lämnades åt sitt öde i flodens strömmar. Floden Huallaga var van vid traditionen och hade alltid vänligheten att transportera pigorna flera hundra kilometer, till staden Iquitos. Iquitos blev på några år en stor stad med tusentals glada barn, mitt i djungeln.

Denna hederliga tradition (meningen var ju att bevara de rika unga herrarnas heder) ledde till att byarna längst floden blev äldre och äldre med några få äkta barn, medan Iquitos blev yngre och yngre med många oäkta barn.

Byarna längst floden blev alltmer tråkiga och trista. Alla... förutom den stolta staden där Delfina bodde. För Mamma Naturen hade bestämt att Delfina skulle ha ett svartblått födelsemärke, stort som en svensk krona, i spetsen av sin röda, varma, söta, oförglömliga tunga. Och Djävulen hade bestämt att Delfina skulle visa tungan för allmänheten varje gång hon ville le eller skratta. Och när detta hände, när Delfina log, blev männen tokiga, både fina herrar och råa arbetare hallucinerade, luften blev tjock och en stark doft av vilda ängsliga män svävade i den tropiska atmosfären.

Ingen har hittills lyckats förklara varför männen blev så våldsamt upphetsade inför Delfinas fläckiga tunga. Etnografer, kulturforskare och psykologer har arbetat hårt med den här frågan utan att komma fram till något vettigt resultat.

Men livet är ganska enkelt på den här punkten: en fjärilshane som blir okontrollerat tokig under påverkan av en fjärilshonas sexuella doft följer detta spår utan tvekan, även om det leder till döden. Han upplever sin upphetsning, han vill inte diskutera den. Precis på samma sätt gjorde Delfinas samtida hanar, där vid floden Huallaga.

Delfina blev så småningom en legend i hela provinsen. Rykten, skvaller, lokala tidningar, radiostationer och tukaner spred dag och natt samma nyhet: Delfinas leende var oemotståndligt, en inspiration för änglarna och en frestelse för demonerna. Eller kanske tvärtom.

På detta sätt, medan massor av små båtar belastade med gravida pigor åkte neråt i flodens vågor, åkte massor av ångbåtar belastade med dussintals nyfikna grabbar uppåt mot flodens strömmar.

Regnskogsturismen hade fötts.

Stora problem uppstod, tråkigt nog. Våldet ökade på stadens gator. Många män slutade arbeta och började istället råna turister och stjäla deras pengar och prylar. En hop beundrare belägrade Delfinas hus utan att bry sig om vädret, solen eller månen. De krävde att Delfina skulle välja sin make bland dem. I väntan på hennes val bråkade de ständigt och jämnt.

Och när Delfina, trött och förkrossad av uppmärksamheten, lät basunera ut sitt beslut att aldrig någonsin gifta sig, då bröt våldsamma kravaller ut. Stadens enda varuhus brändes ner. Tre åsnor som var ansvariga för taxiarbetet mellan floden och Stortorget blev svårt misshandlade i tumultet. Guvernören fick skicka en pluton brutala soldater från delstatens huvudstad, om inte för att påtvinga freden, så åtminstone för att göra gällande det statliga våldets makt.

Katastrofen blev total när Herr Pimentel, borgmästare och civil domare, utfärdade två förskräckliga dekret. Det var, för det första, absolut förbjudet att dricka alkohol. Tänka sig. Och för det andra, hade Fröken Delfina tillsvidare leendeförbjud. Om hon ertappades med ett leende skulle hon betala dryga böter plus alla kostnader för den allmänna skada som hennes leende hade orsakat.

Fader Santos, stadens präst, erbjöd sig att trösta den otröstliga Delfina. Pöbeln åkte ner ända till Iquitos och tröstade sig i barer och vinkällare.

Tiden gick. Fem år. Sinnena blev så småningom lugna och sansade. Fader Santos var den enda man som hade personlig kontakt med Delfina. Detta förhållande ansågs mycket passande: Fader Santos var en man att lita på, eftersom katolska präster inte får ha någon sexuell kontakt med kroppsliga varelser, oavsett om dessa har förföriska fläckiga tungor eller inte.

Sammanfattningsvis: den stolta staden som hade förbjudit oäkta barns närvaro, alkoholkonsumtion (tänka sig) och Delfinas leende, kunde nu leva utan bekymmer tack vare ett ännu viktigare förbud, det som föreskriver att katolska präster inte får uppleva mänsklig kärlek.

Trodde alla, ja. Men i själva verket hade Jungfrun Delfina och Fader Santos funnit varandra. I början undrade de om de hade fått en Guds gåva eller en Djävulens present, men efter ett tag drog de slutsatsen att kärleken är ett territorium där Paradis och Helvete är ett och samma land.

De älskade varandra på alla möjliga sätt och ställen. I de mörka korridorerna, på den ljusa stranden, bakom kyrkans stora port, under prästens smala säng.

Stadens invånare märkte ingenting, trots parets glada springande, lekande och skrikande. Tukanerna visslade skandalens hemligheter i alla vindar. Floden spred ryktet på alla stränder. Men människorna litade på sina egna förbud och lyssnade inte på naturens skvaller.

Dessvärre är sanningar som oäkta barn: de växer med tiden och blir oundvikligt synliga. Också Fader Santos och Delfinas stora synd.

När paret avslöjades (detaljerna kan vi slippa), blev alla människor i staden arga och besvikna. Delfina och fadern Santos blev utstötta. Ingen ville ens tala med dem. Och alla ville förtala dem. Efter bara tre veckor av folklig redigering fick alla höra den slutliga versionen: Delfina och prästen hade ertappats av själva biskopen, när de övade de mest vulgära och obeskrivliga sexuella perversiteter, ja, just det, på dopfunten inne i kyrkan.

Staden är inte längre stolt. Dess oäkta barn är nu vuxna, obekväma sanningar. Jag tänker nu på en kille som efter många år fick lämna Perú som politisk flykting. Han bor här i Sverige och bevarar sin faster Delfinas minne. För alltid.

Fotnot: Min peruanske vän Jorge Acuña, artist och mimiker, har berättat några viktiga detaljer i den här historien för mig. Resten har jag friserat lite för att den inte ska verka så otrolig. Man skall ju hålla sig till verklighetens sunda förnuft, eller hur?

C.V. (c)
Stockholm, 1997.