Dramatiska bevis
på ärkenötens existens

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 20 mars 1999


Alla har vi någon gång läst om ruskiga, bisarra och motbjudande situationer. I bland har vi till och med skrattat hejdlöst åt sådana händelser, inte för att vi är onda människor utan bara för att vi just då inte lyckades hitta ett lämpligare sätt att uttrycka vår avsky på.

Trots alla dessa dramatiska bevis på att det finns fullständiga ärkenöt i alla yrken överallt, är jag numera övertygad om Sveriges oerhörda lycka när det gäller dumhetshalten inom den beslutsfattande nomenklaturen. Den är avsevärt mycket högre och löjligare i andra lander. I alla fall om man ska tro den bild man får sig till livs i massmedia.

Om till exempel en italiensk taxiförare försöker lura till sig ett par tusen lire (ungefär tio kronor), konstaterar våra kära journalister lätt att alla italienska taxiförare är korrupta maffiamedlemmar. Men om man får betala åttahundra kronor för en taxiresa mellan Arlanda och Stockholms city, så är det ju bara en taxiförare som inte respekterar reglerna.

På samma vis blir alla italienska politiker ruttna korrupta skurkar, medan somliga ruttna korrupta svenska pampar bara kallas "mäktiga individer som begår oegentligheter".

Men ändå. Jag har forskat mycket i detta, jag har i mina beräkningar korrigerat alla de statistiska fel som svenska journalister, med sin obotliga svekomani, begår, och jag har kommit fram till ett för Sverige mycket gynnsamt resultat: Här finns bara 2 procent träskalliga byråkrater på beslutnivå, och endast 0,12 procent av alla våra beslutsfattare kan anses mindre intelligenta än en tegelsten.

Man kan lugnt påstå att Sverige har tur.

Det är jag som har haft otur. Nästan varje gång jag har ett ärende att uträtta råkar jag träffa precis denna tvåprocentiga pest.

Ska jag berätta? Ja, om Ni envisas så... Här kommer en liten historia:

1983 var jag en kedjerökare, bostadslös, förälskad blivande pappa. Min kära fru, María-Paz, och jag kom till bostadsförmedlingen för att ansöka om en lägenhet. Där var, som vanligt, en lång kö, och vi väntade ungefär en halvtimme. María-Paz ville så gärna kräkas, för vår blivande son sparkade med entusiasm där inne i sin egen lägenhet. Jag ville bara röka och blev alltmer nervös. Efter en stund ropade en tjänsteman upp vårt nummer. Det var dags att få en bostad!

Fel. Det var dags att bli besviken. Ljuvligt besviken till en början, det måste erkännas. För tjänstemannen var verkligen vacker, en ung söt kvinna med stora blåa ögon, och för ett ögonblick fick den latinamerikanska macho som sover i mitt hjärta mig att glömma att vi tre (María-Paz, den blivande sonen och jag) var där för att skaffa en bostad, inte för att glo på en skönhet.

Skönheten stirrade på oss med iskall blick och sa:

— För att få en lägenhet finns en kö som är faktiskt ganska lång. Man får vänta i genomsnitt sex-åtta år.

— Det är omöjligt, sa jag. Vi är ensamma här i Sverige, vi har inte någon bostad och vi väntar barn. Vad ska vi göra, var ska vi bo?

— Att inte ha bostad och samtidigt vänta barn är inte något godtagbart skäl för att kräva förtur, svarade skönheten.

— Jaså? utbrast jag irriterad. Vilka skäl ska man ha för att få förtur då?

— Om du till exempel misshandlar din fru, sa hon, får hon omedelbart en lägenhet för henne och barnet.

Nu blev jag en smula rasande. Jag hade bott i alla länder i Latinamerika. Som student hade jag varit med om oräkneliga strejker, upplopp, oroligheter och demonstrationer. Som politisk aktivist hade jag organiserat bönder, arbetare, arbetslösa, utstötta människor, gatubarn, ja, till och med gerillasoldater. Jag hade sett hemska orättvisor, fruktansvärda dåd, mord, tortyr och sadism. Men aldrig någonsin under alla dessa hårda och tragiska år, hade jag hört att en man skulle behöva misshandla sin gravida fru för att få "förtur" till en bostad. Detta var verkligen inte bostadspolitik. Detta var misshandelspolitik.

Min ilska till trots ville jag bevara min förmåga att vara ironisk. Jag är nämligen övertygad om att ironin är en av intelligensens bästa och finaste drag. Jag sa:

— Ska jag misshandla min fru för en lägenhet? Okej, då börjar jag nu på en gång!

Stort misstag. Skönheten var inte bara vacker, hon var också hjärndöd. Hon var faktiskt det vackraste ärkenöt jag har sett i mitt liv. Hon förstod sig inte på min ironi, hon trodde att jag skulle misshandla María-Paz där på fläcken. Hon tog telefonen och ringde. Och tittade på mig med sina stora vackra enfaldiga ögon.

Nu ringer hon polisen, tänkte jag. Nu blir jag grillad.

Nej, hon ringde sin chef och bad henne att ta emot oss. Hon var oerhört rädd. Hennes chef svarade att hon skulle försöka hjälpa oss, och vi fick gå upp till andra våningen.

Alla svenskar, såväl intelligenta som dumma, har två intressanta egenskaper som ingår i deras nationalkaraktär. Den första är "att hålla masken", som innebär att man inte på något sätt får visa sina känslor. Den andra är en nästan absolut oförmåga att dölja sina känslor, när man är rädd eller upprörd. Det är bara att titta på deras miner och läsa exakt vad de tänker. Så jag tittade alltså på allas ansikten medan vi gick upp till chefens kontor, och avläste där vad skönheten hade skvallrat om per telefon:

"Han är en mycket farlig man. Han har hotat att misshandla sin gravida fru här inför alla om han inte omedelbart får en lägenhet i centrala Stockholm. Och hans fru är så fruktansvärt rädd att hon verkar vara spyfärdig."

Men jag struntade blankt i deras idiotiska version av incidenten. Vi förklarade vår belägenhet för chefen, och hon, som tycktes vara en förnuftig människa, lyckades få fram en ledig lägenhet, en som ingen ville ha, en som inte hade någon kö vid dörren.

Våra grannar var ett par våldsamma alkoholister. Kanske tänkte den förnuftiga damen att vi behövde ett sådant socialt umgänge.

Tre år senare köpte vi en egen bostadsrätt. Dumheten hade besegrats.

C.V. (c)
Stockholm, 1999.