1953 kom vi (pappa, mamma, mina syskon och jag) som politiska flyktingar från våldets Colombia till Chile, där vi fick fristad och ett generöst mottagande.

Någon tid efter vår ankomst till Santiago blev vi bjudna till den store poeten Pablo Nerudas hem, till en majästetisk middag. Och där, bland andra viktiga gäster, befann sig Salvador Allende. Han hade varit socialisternas presidentkandidat vid valet 1952 och hade förlorat stort mot generalen Carlos Ibáñez, som hade varit en förskräcklig diktator 1927-31, men sen hade blivit en demokratisk populist.

Allende var en riktig "gentleman" vars artighet, vett och etikett kunde passa bättre hos en monarkist, om man ska lyda sina fördomar. Vid något tillfälle, den där kvällen, inledde han ett vänligt samtal med min pappa, apropå Colombias politiska våld. Efter några minuter var min pappa helt upptagen i sin berättelse om Colombias otaliga inbördeskrig, och kunde naturligtvis inte tiga om sin mammas aktiva deltagande i det blodiga Tusendagarskriget (1899- 1802), som major inom den Liberala armén.

Det var då Salvador Allende uttalade några ord om sin mamma. Under ett kort ögonblick försvann den artige gentleman och en lycklig skolpojke uppenbarade sig i hans blick.

Just nu kan jag inte minnas den exakta ordalydelsen i det han sade, men innebörden var ungefär följande:

— Min mamma var också en krigare. Hon var mjuk, fredlig och religiös, men hon besegrade mig alltid med sin enorma kärlek. Min största glädje var att få kapitulera villkorlöst i hennes famn.

Allende var läkare, socialist och frimurare. Många gånger fick han besvara den kritik som andra socialister riktade mot hans frimurarmedlemskap. Han brukade säga:

— Jag tror på frihet, jämlikhet och bröderskap. Mina principer grundar sig på humanism och tolerans.

Tro inte att han var en mjukbagge. Tre gånger kandiderade han förgäves till presidentposten (1952, 1958 och 1964) innan han lyckades besegra den konservativa koalitionen med ett nästan obetydligt försprång (1,3 procent), den 4 september 1970.

Envis, stark, energisk, målmedveten, seg. Allende beskrevs ofta som arrogant, hård och okänslig. Samtidigt beskylldes han för flörtighet, ty hans något teatraliska galanterier gav honom många icke alltför ideologiska röster i vissa väljarkretsar.

Det finns i Salvador Allendes liv en upplevelse som, misstänker jag, satte djupa spår i hans karaktär. När han fick sitt läkardiplom vägrades han jobb i många sjukhus på grund av hans politiska idéer. Han blev tvungen att arbeta som obduktionsassistent under flera år. Han, som älskade den sociala sidan av läkarkonsten, fick istället arbeta med lik.

Han betraktade samhällets problem med en läkares ögon. Han talade om symptom, diagnos, medicinering. De fattiga var, framför allt, undernärda. Han ville förlänga människornas liv, förbättra och vårda deras hälsa, ge dem möjligheten att utveckla kroppen och intelligensen.

Samtidigt verkade han vara helt osentimental i det vardagliga livet. Utan tvivel älskade han sina döttrar, Beatriz (Tati) och Isabel, och hans förhållande till systern Laura var glatt och ömsint. Alla hans vänner (några av dem bor här i Sverige) vittnar om hans lojalitet, hans stränga respekt för vänskapen och hans tolerans. Han brukade dock dölja allt detta bakom en sköld av lätta skämt, där en skugga av ironi täckte känslorna och skapade en viss atmosfär av oåtkomlighet.

Under tiden 1970-73 hade jag äran att tjänstgöra i presidentpalatset La Moneda, som chef för ett arkiv- och informationskontor. Året 1971 skrev jag Allendes "officiella biografi". En liten torr bok.

Salvador Allende föddes i Valparaíso, Chiles största hamnstad, den 26 juni 1908. Hans farfarsfar var en aktiv rebell under självständighetskriget (1810- 1816) och stred under den legendariske gerillaledare Manuel Rodríguez befäl, vilket medförde stor patriotisk ära för hela släkten Allende.

Traditionen levde vidare: Salvador Allendes farfar var radikal, blev ledamöt i Chiles parlament och fick bära smeknamnet "Allende Den Röde" tack vare hans föga konservativa idéer. Denne röde medborgare var läkare och deltog som sådan i kriget mot Perú, 1879. Han var, dessutom, frimurare.

Salvador Allendes pappa var en framgångsrik advokat, aktiv medlem i det Radikala partiet och hängiven frimurare.

Den "officiella" biografin säger nästan ingenting om Salvador Allendes mamma, vilket bekräftar att hon var en kvinna. Som sagt, var hon katolik och älskade sin son med ömhet och värme, och Salvador talade varmt, med kärleksfulla ord, om henne.

Några gånger fick jag träffa Allende och tala med honom i samband med arbetet. Då var han seriös, lugn. Lyssnade noga utan att avbryta. Hans instruktioner var klara, tydliga, exakta. Han slutade alltid med:

— Gracias, compañero.

Och då svarade jag:

— Gracias, compañero presidente.

Ibland träffades vi, av ren tillfällighet, i någon av de två gårdar som finns inne i La Moneda. Då hälsade han artigt och samtalet blev mera informellt, lite skämtsamt. Han hade ju en fin humor och jag var på den tiden en smula fräck.

Salvador Allende, Chiles socialistiske president, dog för nästan exakt 25 år sedan —den 11 september 1973—, under tragiska och våldsamma omständigheter.

Nu vet vi att han begick självmord när militären, under generalen Augusto Pinochets befäl, stormade regeringspalatset La Moneda, efter åtskilliga timmar av blodig strid.

Hur vet vi det? Ja, ett ögonvittne har äntligen talat sanningen, efter många år av tystnad. “La Payita", Allendes sekreterare i La Moneda, har berättat vad hon såg strax innan soldaterna rusade in i rummet där presidenten hade försvarat Chiles grundlag med vapen i hand. När allt hopp var ute, siktade Allende sitt vapen mot sitt eget huvud och sköt.

Ett utomordentligt tungt vittnesmål. "La Payita" var inte bara presidentens sekreterare, utan också en nära vän till honom och en mycket stabil och pålitlig människa.

Några år senare begick Allendes syster Laura självmord. Och sen följde hans dotter Tati samma spår.

Självmord är, i ett katolskt samhälle, ett mycket laddat begrepp. Den som tar sitt eget liv begår ett obeskrivligt brott mot naturen, mot principerna. På denna punkt är katoliker och ortodoxa marxister helt överens.

Många människor kan därför inte acceptera att Allende begick självmord. Somliga vägrar, helt och hållet, att ens tänka på detta som en hypotes. De flesta säger: "Nej, man har inte fastställt att El Compañero Presidente tog sitt liv. Det är inte sant."

Jag har en annan uppfattning i den här frågan. För en människa som har vuxit upp inom en släkt av rationalister och fritänkare finns inte den moraliska spärr inför självmord som annars hör hemma i det katolska samhället.

I Chiles historia finns en annan president som begick självmord: José Manuel Balmaceda, som störtades av Parlamentet genom ett blodigt inbördeskrig, 1891. Balmaceda, som också var frimurare, ville förstärka landets intresse gentemot de utländska (brittiska) gruvbolagen.

Allende talade ofta om Balmaceda och hans död. När det chilenska samhället polariserades och faran för inbördeskriget kändes påtaglig, i mitten av 1973, blev Balmacedas självmord ett återkommande ämne i Salvador Allendes tal och samtal. Jag kan inte tro något annat än att denne läkare, socialist och frimurare, förberedde sig själv och försökte förbereda oss alla för den enda utväg han kunde tänka sig, ur ett rent personligt och mänskligt perspektiv.

Hellre död än nedtrampad.