— Han ska få ärva mitt namn och efternamn, bestämde hans pappa, José de Sousa, en fattig lantbrukare i den fattiga byn Azinhaga i Portugal.

Alltså. Sonen skulle bära namnet José de Sousa och släktingar och vänner skulle kalla honom för Pepe, precis på samma sätt som hans pappa: Pepe de Sousa.

Alla byborna var fattiga lantbrukare, men familjen de Sousa tycktes vara fattigare än många andra. Deras hus hade inga fönster, varken på framsidan eller på baksidan, bara en smal dörr mot den oändliga världen. Det enkla huset lever än idag, tröttare och fattigare än någonsin; dörren har sjunkit en halv meter under marknivån.

Under skördeperioden kunde familjen de Sousa äta lite kött, några bättre grönsaker och många fina oliver, byns främsta och finaste produkter. Men resten av året fick man nöja sig med bröd, lök och åkerrättika, en ört som icke hungriga människor gärna betraktar som ogräs. Och visst var det lämpligt att familjen de Sousa bekämpade hungern med hjälp av åkerättikan, för detta ogräs är rättikans och rädisans fattiga syster.

Kanske var det därför byborna i Azinhaga började kalla familjen de Sousa för familjen Åkerrättika. Vilket på portugisiska låter så här: La familia Saramago.

Och det var precis därför som en liten komplikation uppstod när José de Sousa kom till det Allmänna Civilregistret för att registrera sin nyfödde son.

— Vad ska lillen ha för namn?, frågade skrivbiträdet.

— Han ska heta precis som jag, svarade fadern och tänkte för sig själv: José de Sousa, det låter minsann fint.

— Uppfattat, sa skrivbiträdet och registrerade barnets namn på ett arkivkort: José Saramago, född den 16 november 1922.

Missförståndet kom att upptäckas några år senare, när Pepe de Sousa skulle börja i skolan. Då var det för sent att rätta till misstaget. Situationen blev en smula pinsam för hela familjen. Om pappan var de Sousa och sonen var Saramago, vem var då den riktiga fadern till pojken? En fråga som lätt kan leda till blodiga tragedier i ett katolskt land.

Resultat: Fadern, José de Sousa, gick igenom en mycket komplicerad byråkratisk process för att få ändra sitt efternamn från de Sousa till Saramago, och på detta sätt bevisa inför samhället, grannarna, staten och Gud att han var den äkta pappan till sin egen son. Och den fattiga åkerrättikan, el saramago, höjde således sin sociala status från ogräs till efternamn inför lagen, folket och Gud.

Under tiden hade en annan tragedi utspelats i byn. Pojkens farbror, Joao de Sousa, hade för vänskaps skull givit en getunge i gåva till sin svåger Catarino. Ödet ville att Catarino var en mycket argsint man, som vid första bästa tillfälle misshandlade den lilla söta, oskyldiga geten. Och Joao de Sousa, Joao Saramago kallad, blev rasande.

— Du ska behandla geten som en god människa och en god kristen, annars...!

— Djuret är mitt, du har själv gjort det till min egendom, och det är min ensak vad jag gör med det...!

Orden kastades fram och tillbaka, som tennisbollar, och efter en två-veckors-match hade de två motståndarna blivit nästan lika upprörda som Mr. McEnroe.

Nu, 75 år senare, har den portugisiska tidningen Público berättat för oss alla om den blodiga uppgörelse konflikten till slut ledde till:

Bara några meter från byns torg kom de två männen mot varandra med spjut i händerna. Inför hela det förskräckta grannskapet släpptes hatet löst. Efter några minuter av grym strid föll Joao de Sousa, Saramago kallad, död på marken, och Catarino låg i sitt eget blod, svårt sårad.

De två familjerna, Catarinos och Saramagos, blev från detta ögonblick dödliga fiender till varandra. Det var denna oförsonliga fiendskap som var den viktigaste orsaken till släkten Saramagos flykt från Azinhaga till Lissabon. Där blev fadern så småningom polisofficer, och sonen började arbeta, först som mekaniker, sedan som journalist och skribent och slutligen som romanförfattare.

Han säger: Jag skriver romaner för jag inte har träffat någon som ville lära mig att skriva essäer.

I dessa romaner händer det ofta att bara den centrala gestalten har ett namn, vanligtvis José. Alla andra figurer är i regel anonyma. Och författaren förklarar: Namnet har egentligen ingen betydelse. Det namn vi har blir ett substitut för vad vi egentligen är.Man frågar någon: Vem är Du? Och denne svarar: Jag heter... Och det är allt: Man vet inte vem denne är. Namnet blir en mur. Människan bakom muren förblir okänd.

Visst. Han har skrivit en bok vars svenska titel är Blindheten (Wahlström & Widstrand 1997, översättning: Hans Berggren), där alla människor blir blinda och inget namn ges till någon. Hans senaste roman heter Alla namnen (Wahlström & Widstrand 1998, översättning: Hans Berggren), även om bara en person verkligen har ett namn: José, skrivbiträdet för Allmänna Civilregistret, det där obeskrivliga kontoret där alla namn registreras, och där ett namn felaktigt registrerades som Saramago, fast det borde ha varit de Sousa, någon gång i slutet av 1922. Även om författaren inte skriver det, så vet vi att namnet och skrivbiträdet för Allmänna Civilregistret spökar i Saramagos hela liv och verk.

Han säger att var och en av hans romaner borde ha ett varning på omslaget med följande text: Den här boken innehåller en människa.

Ja, verkligen. Det är en människa som letar efter människans identitet utan att distrahera sinnena med människornas alla namn. En ateist som samtalar med Gud ständigt och jämt. Han vill fråga, han undrar, han hävdar hela mänsklighetens rätt att ställa frågor och avslöja den mänskliga arrogans som har gett gudarna omöjliga, absurda attribut.

Till exempel: Att Gud inte förlåter de synder han har bestämt skall begås.

Och samtidigt vill han betona mänsklighetens envisa okunnighet: Hur många sekler till måste vi fortsätta göra tillägg till kunskapen i Talmud innan vi skall lyckas förstå de enklaste saker?

Han, José de Sousa, registrerad Saramago, bor nu i Lanzarote tillsammans med sin spanska fru Pilar del Rio, barnen och tre livliga hundar som heter i tur och ordning: José, Camoens och La Greta (Garbo?).

Hunden José har ett smeknamn som vilken människa som helst. Han kallas för Pepe. Hunden Camoens rubbas inte ett dugg av att bära den största portugisiska poetens namn. Om La Greta kan jag inte berätta någonting, hon är en levande gåta.

Där, i Lanzarote, kan man, dessutom smaka på en folklig delikatess: Potaje de Jaramago, som betyder Saramagogryta, en traditionell maträtt som har utvecklats från de fattigas gamla kastruller för att tillfredställa de moderna turisternas glupska nyfikenhet.

Eller, om man vill, samla utrotningshotade föremål. I någon antikaffär kan man köpa ett litet vackert paket Papel de Jaramago, saramagopapper, som för femtio år sedan, sägs det, var en favorit bland alla gamla rökare som själva rullade sina cigaretter.

Ja, kanske är namn bara murar som döljer verkligheten. Men vissa namn berättar historier, tragedier, äventyr, mänskliga öden, och innehåller odödliga symboler. Jag känner en odelad glädje att tänka på det anspråkslösa ogräset saramago, som alltid är jorden trogen och som ännu idag är de fattigas tröst och näring, denna obetydliga växt med enkla blyga blommor, som har blivit världsberömd och världsbeundrad efter ett långt liv av hårt arbete och brinnande kärlek till människorna.