Hennes punktlighet var att beundra: hon kom alltid, utan undantag, exakt fyra timmar efter den tid vi hade bestämt till våra träffar.

Av alla tiders mysterier är tiden den enda eviga, tidlösa gåtan.

Och där var jag, sittande vid ett bord i kaféet Sorocabana, och sällskapade med tiden och mina teoretiska funderingar.

Alla visa män och filosofer hade dittills slösat dyrbar tid i sina försök att avslöja tidens natur. De gamla grekerna trodde att tiden var en äldre herre som aldrig skulle bli äldre och som dessutom hade aldrig tidigare varit yngre. Naturligtvis kunde han inte göra något annat än springa alltid framåt utan att svänga vare sig åt vänster eller åt höger och ännu mindre gå bakåt.

Hade han gjort det utan att blanda sig i andras angelägenheter skulle vårt lilla universum kanske vara vid god hälsa idag.

Men ack, nej. Denna enfaldiga gubbe har genom tiderna medfört stora biverkningar i mänsklighetens utveckling. Filosoferna tog för givet att alla förändringar var resultat av tidens frammarsch, och därmed blev obligatoriskt för alla att betrakta historiens händelser som en enkelriktad väg, en flod som utan återvändo flyter från det primitiva till det moderna, från det ofullständiga till det fullständiga, från barbariet till civilisationen. Livet, planeterna, mänskligheten, hade fått från början en enkel biljett till resan på tillvarons tåg. Alla ting skulle göra denna oundvikliga resa från början till slutet, från födelsen till döden.

Trodde man. Ända tills att herr Albert Einstein formulerade problemet på ett så lysande sätt att vi allihopa blev upplysta på en gång. Tiden är bara en del av rumtiden. Eller av tidrummet, om så behagar Er.

Rum och tid är alltid beroende av varandra. De kan existera endast i relation till varandra. De är bara två oskiljaktiga betingelser av den kosmiska rörelsen. När rummet påverkas av något fysikaliskt fenomen (t ex magnetism, gravitation, osv) påverkas tiden också och därmed går klockan långsammare eller fortare, efter omständigheterna. Ju mera rummet krymper, desto fortare springer tiden. Och tvärtom. Allt kan hända. Historien kan gå åt vilket håll som helst, när som helst. Lätt som en plätt.

Herr Einstein var absolut övertygad om att allt är relativt.

Han var dessutom en hjälte som offrade sin kropp för vetenskapens skull: han ägnade ju hela sin tid åt att bringa ordning i mänsklighetens filosofiska kaos, och hade därför ingen tid för att ordna sin egen kaotiska frisyr lite grann.

Allt detta och lite mera funderade jag i väntan på min älskade Nora. När hon uppenbarade sig, exakt fyra timmar försenad som vanligt, upplevde jag med stor glädje, än en gång, den latinamerikanska punktlighetens djupa metafysiska betydelse.

Vi latinamerikaner är fanatiskt punktliga. Vi brukar hålla våra tider och respektera våra regler med den matematiska disciplin som krävs av herr Einsteins teori.

I klarspråk, och på lätt svenska, betyder detta att var och en har sin egen punktlighet. Pedro kommer alltid tjugofyra minuter försenad. Maria, femtiotre. Alberto, tretton. Camilo, hundrasextiotvå. Rosalia, trettioåtta. Och så vidare.

Fyra hundra miljoner latinamerikaner utgör ett komplicerat och fascinerande system av fyra hundra miljoner personliga punktligheter. Det är således mycket korkat att påstå att vi latinamerikaner inte har respekt för tiden.

Det enda lilla praktiska problem, för alla dessa utlänningar som vill ha en och samma tid för alla individer i världen, är att ta reda på vars och ens personliga punktlighet. Utlänningarna vill ju slippa vänta! De är alltid mycket upptagna, mycket stressade, mycket engagerade i viktiga aktiviteter. De har inte tid att ha sällskap med tiden och fundera på filosofiska bagateller. De är ju seriösa människor!

Jag vägrar dock att betrakta dem som hopplösa fall.

Jag hoppas verkligen att de lär sig att njuta av väntans tid, att uppleva den som en gåva, att tacka och ta emot den berikande paus som ger oss möjligheten att fundera på saker och ting, att återuppliva gamla minnen, att resa med fantasin och besöka okända världar, eller helt enkelt att ta en kopp kaffe i lugn och ro.

Det finns en annan sida av den latinamerikanska punktligheten som kanske kan intressera dem som vill förstå människornas beteende. När jag säger att Pedro alltid försenas tjugofyra minuter, och Maria femtiotre, ljuger jag naturligtvis. Vars och ens punktlighet varierar mycket, beroende på vädret, humöret och framför allt det sociala sammanhanget.

Några exempel:

Om Pedro blir vald till stadens borgmästare, måste han uppgradera sina förseningar till minst en och en halv timme, när han ska träffa mindre viktiga personer. Om han däremot har en tid med landets president, så skall han infinna sig på plats fem minuter för tidigt och vänta tre timmar, som är presidentens officiella förseningstid när han tar emot borgmästare och dylik.

Den viktiga person som inte respekterar sina förseningstider gentemot mindre viktiga satar betraktas som en ovärdig individ, en uppkomling som befläckar ämbetets dignitet med vulgaritetens ovanor.

Om jag bjuder dig till middag i mitt hem, föreskriver artighetens regler att du kommer med en ungefärlig försening av trettio minuter. Kommer du tidigare, betyder det att du är mycket hungrig, vilket avslöjar din fattigdom. Kommer du senare, förstår jag att du vill betona din sociala överlägsenhet, vilket förolämpar mig och drar ner mitt självförtroende.

Om jag är medlem i en gerillagrupp och bestämmer en tid med några kamrater för att genomföra en revolutionär operation, blir förseningstiden tio till trettio sekunder. Annars kommer armén och mosar oss.

Så, mina vänner, att vara punktlig på det latinamerikanska sättet kräver stor samhällskunskap, djup insikt i ens eget värde, förmåga att filosofera eller åtminstone att fördriva väntetiden utan stress och onödiga komplikationer, och sist men inte minst, en smula psykologisk intuition för att förhandla den elastiska väntetiden med osäkra, blyga, eller mindre erfarna motståndare.

För min del är jag evigt tacksam mot den latinamerikanska punktligheten. Den lärde mig att förstå herr Einsteins genialiska teori om de ömsesidiga relationerna mellan rum och tid. Att rummet krymper i samma takt som tiden expanderas kunde jag uppleva när jag väntade på min älskade Nora, där i kaféet Sorocabana i Montevideo, för trettiotvå år sedan. Ty varje gång min älskade Nora dröjde fyra timmar, blev hennes rum i mitt hjärta fyra gånger mindre.

Sedan dess mår jag alla tiders.