Flera hundra år
av faderlöshet

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 27 juni 1998


Det händer ofta att ett mänskligt problem, som hör till det svenska samhället och diskuteras i svenska massmedier, tvingar mig att fundera över mänskliga problem som anses vara typiska för det latinamerikanska samhället.

Ibland blir resultatet förbluffande.

Se, till exempel, detta:

En man som har levt hela sitt liv med saknaden efter sin pappa berättar på Idagsidan om hur pappas frånvaro gjorde honom halv. Han beskriver på ett rörande sätt sin faderlösa barndom, präglad av ständiga fantasier om vem hans pappa kunde vara.

Han skildrar stunden när han för första gången i livet träffade sin pappa, en främling som han inte hade någon gemensam minnesbank med, inga gemensamma känslor.

Jag läser denna berättelse och upplever en oerhörd medkänsla. Ty nästan alla mina minnen, känslor och värderingar har vuxit upp inom mig i direkt relation till min pappa, en stark karaktär som ännu idag, åtta år efter hans död, ger mig råd och gott humor, skrattar i mitt skratt och uttrycker sin ilska i mina häftiga utbrott.

Den som har haft en pappa i för stora mängder kan inte föreställa sig hur det är att inte ha den minsta dos av detta bränsle till sina motorer.

Men mina tankar stannar inte där. Nu har jag blivit ett litet höstlöv i orkanens öga och flyger hit och dit. Om en människa har så stora problem när hennes pappa saknas, hur gick det då för de nio till femton miljoner individer som förslavades och färdades från Afrika till den Nya Världen under trehundra år?

Deras familjer splittrades, männen såldes till de stora plantagerna i Västindien, kvinnorna skickades till städerna, barnen föddes upp som boskap och ingen av dem fick veta vem hans eller hennes pappa var. När slaveriet avskaffades under 1800-talet fanns det bara i Latinamerika tjugo-trettio miljoner människor som saknade sina pappor sedan tio generationer.

En annan grupp faderlösa barn var mestiserna.

Under 1500- och 1600-talet pågick det som vi kallar för "den demografiska revolutionen", som kort kan beskrivas så här: På drygt ett hundra år minskade indianbefolkningen så mycket att den i många regioner blev helt utrotad ("den demografiska katastrofen") och i samma takt skapades en ny befolkning, en mångfaldig blandning av européer och indianer.

Trots den svarta legenden som i denna blandning bara vill se ett bevis för otaliga våldtäkter, avlades de flesta mestiserna inom ramen för lagliga äktenskap. Men de väldiga skillnaderna mellan den vite maken och hans indianska hustru när det gällde sociala och juridiska rättigheter, gjorde livet till ett inferno för miljoner kvinnor och deras mestis-barn. Pappan var där men saknades ändå, för den vite mannen där var en fientlig främling, en dominant patriark som alltid påminde om sin överlägsenhet, sin makt och sin godtyckliga vilja.

På detta sätt hade vi latinamerikaner stora problem med våra pappor i början av 1800-talet, när en elit av rika herrar bestämde att vi inte längre skulle vara spanjorer. De nya staterna grundades med blodiga strider och det republikanska systemet tillämpades till den lokala aristokratins fördel.

Efter tio år av krig och elände var frågan om makten löst. Alla andra problem blev kvar: fattigdomen, slaveriet, de sociala orättvisorna osv. Till och med pappornas frånvaro som gjorde miljoner människor till halva människor.

Ända till dess hade de katolska prästerna ställt upp med ett faderskap. De var så effektiva och kompetenta att än idag har inte psykoanalysen lyckats ersätta predikan och bikten i de flesta latinamerikanska länderna. Undantag bör göras för Argentina, där människan har större problem med sitt ego än med sin pappa (alla egon växer i Argentina större än papporna) och därmed är alla begåvade människor i det landet psykoanalytiker.

Men... de fina republikanska aristokraterna och deras anhängare tyckte inte om kyrkan. Många var frimurare. Andra var skeptiker. Och alla var sluga, listiga, maktlystna. På så sätt, både medvetet och omedvetet, bestämde de sig att ge världen en lektion i praktisk psykologi.

De nämnde ut sig själva till landets pappor! Storgodsägaren blev traktens pappa. Ledaren och makthavaren i provinsen blev provinsens pappa. De stora politiska och militära ledarna som hade besegrat spanjorerna och grundat republiken blev landets pappor, officiellt "Fäderneslandets Fäder", Los Padres de la Patria.

Nu hade vi gott om pappor. Att de nya republikerna kunde överleva de första svåra kriserna och konflikterna, inbördeskrigen, den väldiga skuldkrisen under 1820-talet, den liberala revolutionen under 1850-talet och anpassningen till den internationella marknaden mellan 1850 och 1930, beror till en stor del på att de politiska ledarna lyckades utöva de faderliga funktioner som krävdes för att underminera det kyrkliga faderskapet och tillfredsställa individernas behov av en stark fadergestalt.

Samma behov banade vägen för de patriarkaliska diktatorer som plågade det latinamerikanska samhället mellan 1840 och 1962. En lång stund.

Diktatorerna skapades, naturligtvis, av inhemska och internationella, ekonomiska och politiska krafter. De stora makternas diplomati hjälpte till med effektivitet och kompetens. Men varje diktatorn fick sätta sin personliga prägel på diktaturen. De flesta hade tidigare varit stora ledare och därför kunde de, utan problem, överföra sina faderliga attribut från det institutionella ledarskapet till den mindre lagliga diktatorsmakten.

Galleriet av dessa figurer är bisarrt, färgstarkt, häpnadsväckande.

Gaspar Rodríguez de Francia regerade i Paraguay under trettio år. Som en äkta fader såg han till att alla medborgare var hemma och i sängen klockan åtta på kvällen varje dag. Det var ingen kriminalitet, inga huliganer på gatorna och inga fester med supande och sådant.

Porfirio Díaz, som härskade i Mexiko under trettio år, var ivrig anhängare till den filosofiska positivismen. Vetenskapsmän var hans favoriter, samtidigt som humanister, journalister och politiker kastades i fängelser.

Rafael Leonidas Trujillo, den fruktansvärda diktator som plågade Dominikanska Republiken utropade sig själv till "Nya Fäderneslandets Fader", och ändrade huvudstadens namn från Santo Domingo till Ciudad Trujillo.

Mariano Melgarejo, i Bolivia, hade inte en nykter stund och under hela sin diktatur pågick en enda orgie av alkohol och lustigheter. 1870 förklarade han kriget mot Tyskland, men hans armé kunde inte verkställa hans dekret för på den tiden fanns det ingen bolivian som kunde simma så långt. Tur för Tyskland.

Alla dessa diktatorer, och två hundra till, har varit surrogatpappor för många människor. Några har till och med använt titeln, till exempel Papa Doc i Haiti.

Det var först under 1960-talet som en ny diktatorstyp dök upp i Latinamerika: den hänsynslöse befälhavaren som förvaltar ett massmordsmaskineri. Den mörka, serietillverkade kackerlacka som tillämpar et smutsigt krig mot folket, mördar föräldrarna och rövar bort barnen för att sälja dem till sterila torterare.

Om denna vidriga gestalt kommer jag att skriva en krönika i framtiden.

C.V. (c)
Stockholm, 1998.