Mördarana väntade
på landsvägen till Necocli

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 22 maj 1999


Onsdagen den 8 april 1992 kidnappades och mördades svensken Johan Rise, 24, och finlandssvensken Michael Forssell, 24 nära staden Turbo i nordvästra Colombia. Johan och Michael hade möts två år tidigare i Salamanca i Spanien där de pluggade spanska. De upptäckte snart att de hade gemensamma intressen (ekonomi, spanska språket, Latinamerika, resor) och började tillsammans planera en resa till Sydamerika.

Den resa som skulle berika deras liv och ge dem ovärderliga kunskaper slutade abrupt och tragiskt.

Redan tre dagar efter kidnappningen ringde Luis, en god vän och landsman till mig, från Helsingfors. Han berättade att en av hans studenter, Michael Forssell, hade försvunnit i Colombia tillsammans med en svensk kamrat. Michaels föräldrar hade bett honom om hjälp och råd. Luis sa till mig: "De två killarna var i Turbo och hade en jeep med nummerplåtar från USA". Jag svarade: "Då är situationen mycket oroväckande."

Några dagar senare började mina kontakter med Johan Rises familj. Min berättelse baseras till en stor del på den information jag har fått från Johans mamma, en modig kvinna som jag beundrar.

En privat spanare, anlitad av familjen Rise, lyckades på bara några månader ta reda på offrens kvarlevor, som låg begravda på en tomt tillhörig en före detta gerillaman. Samme spanare kunde också avslöja mördarnas identitet. Hans effektiva arbete gav myndigheterna alla de bevis, som senare låg till grund för en fällande dom mot de fyra misstänkta gärningsmännen.

En riktig bragd, kan tyckas, i ett land där mer än 90 procent av morden förblir olösta. Ett land som har världsrekord i kidnappningar, både när det gäller antal och brutalitet.

Denne spanare, född i Colombia, är en erfaren jurist och före detta domare som tidigare jobbat i samma region där Johan Rise och Michael Forssell mördades. Han har breda kontakter i alla samhällsskikt, djupa kunskaper om landet och systemet, men är framför allt en utmärkt människokännare.

Hans uppdrag var mycket riskabelt. Han kom i kontakt med brottslingar, gerillamän, maffiamedlemmar, opålitliga tjallare, korrupta ämbetsmän och mordiska paramilitära legoknektar.

Alltför många personer i området fick veta att en viss herre snokade runt omkring och ställde konstiga frågor.

Spanaren fick mångas blickar på sig. Slutligen tvingades han lämna området hals över huvud, barfota i badbyxor. Men det är en annan historia.

I slutet av 1992 hade Johan Rises och Michael Forssells kroppar förts hem. Den svenska identifieringen och obduktionen hade bekräftat den colombianska rapportens slutsatser. Mördarna var häktade och väntade på sin rättegång. Fallet var löst.

Men. Alla frågor är inte besvarade. Jag vill nu minnas några av spanaren bekräftade detaljer, som gör mig lite undrande.

Den dag de ska mördas, lämnar Johan och Michael hotellet Castillo de Oro i Turbo, där de vistas. På rummet ligger deras resväskor kvar.

I hotellets kassaskåp finns några tusen dollar som utgör deras reskassa, kameran med den sista rulle de har använt, Johans resedagbok och andra dokument. De har sina pass med sig och åker i den röda Bronco-jeep som de har köpt några månader tidigare i USA.

Någon timme senare blir de kidnappade av tre beväpnade män som färdas i en blå Nissan-jeep, i närheten av en militär postering vid en landsväg som leder till staden Necocli.

Det är uppenbart att Johan och Michael hade planerat en mycket kort utflykt. De skulle inte vara borta från Turbo längre än några timmar. Varför tog de landsvägen till Necocli då? Ingen vet.

Men jag är nästan overtygad att de hade lockats in i en fälla. Låt mig förklara:

De hade festat lite kvällen före. En till synes viktig person inom den lokala politiken hade bjudit dem på middag på hotellet. Den gästfria värden var Roman Argumedo, en före detta gerillaledare för en marxistisk-maoistisk organisation. Han hade lämnat gerillan och blivit kandidat till borgmästarposten i Turbo. Trots att han hade förlorat valen var han hatad och fruktad av de två stora gerillagrupperna i trakten (FARC och EPL), dels för att han förespråkade gerillans demobilisering, dels för att han hade blivit ett slags paramilitär ledare, kanske bara för att försvara sig själv.

Att umgås med en man som Argumedo var nästan det farligaste man kunde göra i Turbo i april 1992. Det verkar som om Johan och Michael inte visste detta.

De två var, tragiskt nog, inte medvetna om att de skickade speciella signaler till omgivningen. De färdades i en jeep med nordamerikanska nummerplåtar, i ett område där knarkmaffian, gerillan och vanliga brottslingar betraktar nordamerikanerna som sina värsta fiender.

När man som turist kommer till ett av kroniskt våld drabbat område, måste man betrakta varje inbjudan från den lokala befolkningen som ett försök att utröna vad som döljer sig bakom detta besök. Smickrad av vänligheten och avslappnad av den festliga stämningen, dricker man och sänker sin gard medan värden genomför ett förhör bakom en fasad av skämt och skoj. I en region som denna, där de mest brutala och sadistiska massakrerna har begåtts under 90-talet, vill den som bjuder inte veta om man är vän eller fiende: Nej, bara vilken typ av fiende man är.

Johan och Michael trodde att Argumedos inbjudan var en gest av vänlighet gentemot två unga skandinaviska turister.

Någon gäst använde Johans kamera och tog en bild som dokumenterar festen, kvällen innan Johan och Michael mördades. Där ser man hotellets kvinnliga chef, väninna och medhjälpare till Argumedo, som tittar rakt in i kameran. Bakom Argumedo syns Johan Rise, glad och avspänd. Man får jämföra Johans ögon, lite sömniga men lugna och vänliga, med Argumedos sluga blick. Denne är i gång med ett allvarligare ärende än en liten fest för några utländska vänner.

Samma kväll, någonstans i trakten, diskuterade många smågrupper den nya situation som Johans och Michaels närvaro hade skapat. Vilka var dessa utlänningar? Varför körde de runt i en amerikansk jeep? Vad hade de med Argumedo att göra? Höll Argumedo på att göra affärer med nordamerikanska agenter?

Hela trakten omkring Turbo, ja, hela regionen kryllade då av beväpnade grupper. Allra farligast var de paramilitära och halvparamilitära organisationer som kidnappade och mördade alla som kunde vara gerillasympatisörer. Det fanns dessutom beväpnade kriminella gäng som begick kidnappningar och mord på beställning.

Dagen före festen hade Johan skrivit i sin resedagbok: "Turbo verkar vara en livsfarlig stad."

Sju år har gått sedan dess. Argumedo och tre andra män har dömts till 30 respektive 29 år i fängelse som skyldiga för morden. En domare "utan ansikte" (maskerad, oidentifierad) har bestämt detta straff på grund av starka indicier och materiella bevis.

Vi vet fortfarande inte varför och hur Johan och Michael mördades.

Kanske för att de inte förstod de invecklade och brutala spelregler som råder i ett av kroniskt våld drabbat område? Såg de inte vilken typ av krig de hade anlänt till? Vilka listiga lockelser använde mördarna för att få dem att ta landsvägen till Necocli?

Är det kanske så att det finns ställen och tillfällen som kräver att vi misstror alla och håller oss långt borta från det sociala nätet av hat och motsättningar som råder där och då?

Vi borde tala öppet om allt detta.

Jag undrar och funderar. Men när en av mina studenter kommer och säger: "Carlos, jag planerar nu en resa till Colombia", då tar jag en karta över mitt hemland och visar alla dessa farliga områden och berättar om Johans och Michaels tragiska öde.

C.V. (c)
Stockholm, 1999.