Naturen dödade
Manolete
— inte norrmännen

Svenska Dagbladet , Stockholm,
lördagen den 30 augusti 1997


Manuel Rodríguez, Manolete kallad, var en duktig matador. Den bästa som någonsin har funnits, säger somliga. Den bästa jag har sett i hela mitt liv var han i alla fall. Han var smal och liten, en klen, bräcklig figur. Hans ögon var enorma och vackra som två runda dörrar till alla tiders sorg. Han rörde sig långsamt, nästan overkligt.

Manolete brukade börja sin dödliga dans med Tjuren mitt på arenan. Han väntade där utan att kasta en enda blick på sin fiende. Han stod där och tittade upp till luften och visste exakt hur Tjuren skulle anfalla. Vi alla små människor som hade samlats för att bevittna den blodiga ritualen, höll andan. Tio tusen tystnader vibrerade i den magnetiska atmosfären.

Och så kom Tjuren, den mäktiga kungen i fruktans rike. Den Svarta Kraften. Tapperhetens och ilskans Gud. Den Kosmiska Stormens gestalt. Den Levande Döden. Han var bara rörelse, energi — en majestätisk kampvilja i full fart. Han skulle offras för vår skull. Så kanske vi fick lugna ner våra ängsliga själar, vår fega rädsla.

Jag älskade faktiskt den vackra Tjuren, denna stolta, oskyldiga, heliga naturens Kristus. Men jag beundrade också den tappre smale Manolete, han som vågade möta döden varje söndag, under solen, helt ensam i sin eviga sorg, utan ett leende. Manolete var min egen rädsla, tiotusen mans rädsla, uttryckt med en dans på arenan. Den lille mannen, Dödens Gud. Den lille mannen skulle döda guden för all evighet... ända tills nästa söndag.

Och så kom Den Slutliga Söndagen, som egentligen var en torsdag: den 28:e augusti 1947. Tjuren var en mycket stor, vacker, harmonisk Miura vid namn Islero. Nästan 700 kilo.

Manolete hade gjort ett elegant arbete. Varje gång Islero kom springande mot honom med orkanens hastighet hade Manolete bromsat den ofattbara kraften. Den svarta orkanen hade passerat förbi, långsamt, så långsamt att tiotusen människor kunde titta in i dödens bottenlösa brun.

Trumpetaren aviserade dödens akt. Manolete hälsade publiken med en melankolisk gest. Det var dags. Svärdet blänkte under solen. Orkestern slutade spela. Någon idiot hostade. Manolete dröjde.

Tystnad och suspens.

I tjurfäktningens drama finns bara ett enda ögonblick när rollerna är ombytta, när Tjuren väntar och matadoren anfaller. Tjuren har skadats, torterats, plågats, men han är inte döende. Han är levande i hög grad. Han är svag och trött, men mycket arg och modig. Han vill kämpa och döda. Där står han och väntar matadorens anfall.

Det var precis i detta ögonblick när Manoletes öde avgjordes.

Islero väntade och tycktes vara beredd att ta emot hela det blänkande svärdet. Men i sista sekunden, när Manolete var i luften, när han kom flygande med svärdet i handen, höjde Islero sitt mäktiga huvud. Det var en överraskande rörelse, snabb som blixten.

Den eleganta, högtidliga matadoren blev plötsligt en löjlig docka, en trasa.

Manolete levde fortfarande när han fördes till sjukhuset. En timme senare kunde han till och med röka en cigarett och kommentera: "Islero ville faktiskt att jag skulle följa med honom in i döden".

Manolete hade tappat mycket blod men läkaren konstaterade att han skulle klara sig.

Jag var inte där, men naturligtvis kommer jag ihåg alla detaljer. Jag var bara åtta år, men jag var redan då en fanatisk anhängare till tjurfäktningens rit. Och Manoletes död var under långa månader det viktigaste samtalsämnet i min familj.

Vi talade upprepade gånger om tragedin. Min pappa sa att Manoletes flickvän, Lupe Sino, vars verkliga namn var Antoñita Bronchales, visade stort mod vid sin älskades död. Dessutom var hon vacker.

Islero var en tapper tjur. Han valdes av naturen till ett uppdrag: att döda dödaren. Varje matador går sitt öde till mötes förr eller senare. Varje matador har sin Islero som väntar i den ljusa framtiden under solen, mitt i arenan.

Så trodde jag som barn. Den naturliga balansen skulle upprätthållas, harmonin skulle räddas, döden och livet var lika värda. Inga störande faktorer, bara naturens krafter, eviga och rena.

Men nu kommer någon och säger att det inte alls var Islero som dödade Manolete. Utan att det var norrmännen! Inte med flit, förstås. Men Manoletes död skulle vara deras fel.

På det här sättet: forskningen har nämligen visat att en läkare som hade kommit från Madrid (den ödesdigra tjurfäktningen ägde rum i Linares) gav Manolete ett intravenöst serum som orsakade matadorens bortgång. Serumet hade importerats från Norge. Samma medicin hade redan dödat ett antal allierade soldater i slutet av andra världskriget. Det var någonting fel med detta norska serum.

Jag vägrar tro på sådan olämplig forskning. Även jag, som inte längre tycker om tjurfäktningar har rätt att behålla mina myter. Om sanningen ska beröva Islero hans välförtjänta ära som gudomlig hämnare, vill jag inte ha sanningen.

Norrmännen har ingenting med tjurfäktningens mysterium att göra. Jag vill inte driva hets mot folkgrupp, men jag tycker faktiskt inte att norrmännen är särskilt kompetenta när det gäller tjurfäktningskonsten.

Som sagt, jag är inte längre entusiastisk för denna blodiga cirkus. Men jag tror på dess dramatiska, symboliska budskap: människan är dömd av naturen. Hon kan inte låta bli att utmana ödet, att döda andra levande varelser, att grymt och hänsynslöst utförska sin egen själ genom att krossa sin egen tillvaros betingelser.

Hon behöver skapa vackra, spännande skådespel av sina värsta dåd och bygga upp hela kulturer grundade på kulturens negation. Människan är en levande paradox, ett litet och obegränsat mysterium.

Jag fick förresten min egen Islero när jag var tio år. Jag ville bli matador som Manolete och försökte övertyga en ung och kraftig tjur att leka lite med mig. Det gjorde han. Leken slutade med att jag flög över muren och föll som en sten, tio tolv meter bort.

Det var häftigt, men det var en gång för mycket och jag bestämde mig att pensionera mig som matador.

Sedan dess har jag lärt mig att leva utan Tjuren, den Levande Döden.

C.V.
Stockholm, 1997.