Och en människa utan mamma är ett skepp utan kompass, en värld utan sol, en själ i kaos, en sorg utan gränser.

Det är fullständigt omöjligt att leva utan en mamma. Och pappan, som är så viktig, kan inte bli pappa utan en ännu viktigare (och i regel snyggare och lite mera feminin) samarbetspartner. Även Gud själv fick söka hjälp hos en kvinna för att skaffa en egen son, eller hur?

Bland Leonardo da Vincis otaliga anteckningar har jag hittat en ironisk kommentar om kristendomen:

"Många, som tror på Sonen men bara bygger tempel i Moderns namn".

Visst. Varför inte? Jesus mamma, Mater Dolorosa, den Smärtrika Modern, Smärtornas Moder, har uppenbarat sig tusentals gånger, i alla länder, för miljoner människor som helt eller delvis saknade en riktig modergestalt i sina sorgliga liv.

Bara sju år efter Kristus död visade hon sig i Zaragoza, Spanien, och är fortfarande där "La Virgen del Pilar", den heliga moder som tröstar den som lider och gråter, hon som lyssnar till allas böner utan att fråga vem som är ond och vem som är god.

Exakt samma funktioner har "Our Lady of Walsingham", som visade sig år 1061 i England för den otröstliga änkan Lady Richeldis de Faverches. Eller "Den Svarta Madonnan", vars porträtt, målat av självaste Sankt Lukas om man ska tro legenden, kan beundras i ett kloster i Czestochowa i Polen sedan 1382. Hon har beskyddat landet från de barbariska tartarernas invasioner, och 1665 räddade hon klostret, staden och Polen undan de fruktansvärda svenskar som ville erövra landet under Karl X:s befäl.

Mexikos erövring hade i stort sett fullbordats 1521. Tio år senare, uppenbarade sig Jungfru Maria nära Tepeyac för en fattig indian vid namn Juan Diego.

Mexikos biskop, Juan de Zumárraga, kunde inte tro på Juan Diegos berättelse: "Det är omöjligt att Jesus Moder vill samtala med en indian", lät biskopens teologiska resonemang.

Då gjorde Maria något oväntat: Hon målade ett vackert självporträtt på Juan Diegos "tilma" (poncho eller filt) med så många och så rika detaljer, att biskopen blev övertygad.

Sedan dess är denna vackra mexikanska Madonna en av de mest fantastiska modergestalterna i hela världen — och mexikanernas viktigaste religiösa symbol: "La Virgen de Guadalupe".

Jungfrun från Guadalupe är mestis. Hon har inte sonen i armarna. Hon är gravid. Hon står på månen, en tilltagande kvartmåne. Hon visar sig i relation till örter och växter, regnet och jordbruk. Hon är en gestalt med alla attribut som kännetecknar både den katolska Jungfru Maria och den indianska gudinnan Tonantzin.

Aztekerna dyrkade Tonantzin som barmhärtighetens och rättvisans gudinna, kallade henne "Vår Heliga Jungfru" och avbildade henne som en gravid kvinna som regerade över månen och jordbruket.

Att den fattige moderlöse Juan Diego råkade träffa en mestis-Jungfru Maria precis i samma trakt där aztekerna brukade ha festliga ritualer till Tonantzins ära, verkar vara intressantare för psykoanalysen än för teologin. Jag vill dock inte diskutera detta på något sätt. Jag är ju bara en fattig krönikör som konstaterar fakta och vill uppleva känslor tillsammans med Er, ärade läsare.

Inkafolket i Peru älskade också en stor mamma, "Pacha Mama", Allas Moder. Det var namnet på jorden, som hade feminina och moderliga attribut. Än idag, när en indian dricker "chicha" (en jäst majsdryck), vatten eller brännvin, bjuder han först den älskade Pacha Mama på några droppar.

Inkafolkets moderliga symbol har flätats samman med den katolska gestalten, Jungfru Maria. Indianerna brukar ha stora festligheter till Pacha Mamas ära på samma dagar som kyrkan har processioner för den Heliga Modern. Indianerna deltar i alla de katolska ceremonierna och sedan fortsätter de med sina egna fester. Pacha Mama och Maria har blivit en och samma symbol, precis som Jungfrun från Guadalupe och Tonantzin.

På Kuba är den Stora Mamman en Svart Jungfru: "La Virgen del Cobre". Hon heter också Barmhärtighetens Jungfru och uppenbarade sig för första gången 1608 i staden El Cobre, som då var viktig på grund av sina koppargruvor. Denna svarta madonna är resultat av nästan 400 år av kulturblandning, men hennes dominerande attribut är ännu idag av afrikanskt ursprung. Redan från början såg slavarna i henne en katolsk avbild av den afrikanska gudinnan Ochun.

Jungfrun från El Cobre är den enda gestalt som inte har någon fiende i Kuba. När Fidel Castro tog makten 1959, efter blodig strid mot diktatorn Fulgencio Batista, fick Jungfrun från El Cobre ett historiskt besök: Fidel Castros mamma kom dit och offrade några juveler och lite guld, som ett tecken på sin tacksamhet.

Tacksamheten har inga politiska eller ideologiska gränser.

Under trehundranittio år har Jungfrun från el Cobre fått gåvor utav slavar, rika spanjorer, förmögna kreoler, fattiga mestiser, idrottsmän som har vunnit olympiska medaljer, akademiker och salsakompositörer. Bland gåvorna finns en Nobelpris-medalj (Ernest Hemingway, som fick Nobelpriset i Litteratur 1954, behöll pengarna men sänkte medaljen till den heliga mamman), en mexikansk hatt, hundratals baseball-bollar, tusentals brev, dikter och kort, samt en rik skatt i form av juveler, guldföremål och mynt.

Många av Fidel Castros anhängare anser att denna Jungfru har beskyddat Kubas president under hela hans dramatiska liv. Samtidigt som Castros motståndare tror att den Heliga Modern från El Cobre kommer att göra ett mirakel och befria Kuba från Castros regim.

På Kuba blomstrar en religion som har skapats under den stormiga blandningen mellan afrikanska och europeiska kulturer. Den heter Santeria. Den har katolska och afrikanska helgon och gudar. De som tror på Santeria brukar delta i den katolska mässan och har ett vänligt förhållande till den katolska kyrkan.

Men de har egna ritualer också. De tror på gudar och andliga krafter som följde med, när miljoner slavar transporterades från Afrika till Amerika. De skapar ständigt och jämt en härlig, glad musik, som sänker glädje och hopp till människans sorgsna hjärta. Och de har en stor mamma, Jungfrun från El Cobre, som är en av Santerias mäktigaste symboler.

När påven Johannes Paulus besökte Kuba för några månader sedan, kom han till El Cobre för att bekräfta den Svarta Madonnas helighet inför hela den katolska världen. Då tolkade många kubaner påvens gest som ett erkännande och en välsignelse av Santerias och katolicismens fredliga samexistens.

Må så vara. Men jag misstänker att alla dessa olika jungfrur, indianska, afrikanska, polska, kinesiska, polynesiska, bara är olika former av den gestalt som vi alla värderar högre än allt annat i livet: Mamma.

När man vandrar förvirrad och törstig i öknen, brukar sinnena skapa en oas för ögonen. Hägringen utgör då ett grymt spratt, för man kan inte släcka törsten med illusioner.

När man däremot vandrar förvirrad och moderlös i livet, brukar sinnena skapa en stor mamma i ens hjärta. Fantasins skapelse är då inte bara tillfredsställande utan också religionsgrundande. Ty hägringar och illusioner är mäktiga näringskällor för känslornas vävnad i den mänskliga själen.