Konsten att kollidera

Svenska Dagbladet , Stockholm,
lördagen den 29 november 1997


Rymdteleskopet Hubble har dokumenterat en kolossal krock mellan två stora galaxer. Kollisionen började för ungefär sextio miljoner år sedan och pågår fortfarande i närheten av vår egen galax, Vintergatan.

En smula lidande blir kanske oundvikligt i det här fyrverkeriet. Mellan tio och trettio miljarder stjärnor och deras planetära system har krossats fullständigt. Men nära 85 procent av alla inblandade himlakroppar i den här himla incidenten har klarat sig. De har lärt sig nya rörelser och har börjat bilda nya kretsar av grannar, vänner och bekanta. Och även om det verkar cyniskt och grymt att säga det, så är trettio miljarder solsystem bara en bagatell med astronomiska mått.

Astronomerna är förtjusta. Bilderna visar att en galaxkrock inte resulterar i en massa skräp, som vid en bilkrock. Nej, när två galaxer kolliderar skapas en ny, större, rikare och snyggare galax.

Först, under kanske hundra eller hundrafemtio miljoner år, ser den nya galaxen ut som en tv-antenn, med två fina rader eller armar och en central kropp. Därefter utvecklas en spiralformad galax, precis som vår närmaste granne, den vackra och förföriska Andromeda.

Att Andromeda säkert har bildats genom en kollision för flera hundra miljarder år borde vara ett skäl för att beundra henne. Att hon dessutom kommer att kollidera med oss om sex miljarder år kräver att vi börjar lära oss att älska henne, för vi och hon kommer att få bilda en ny värld tillsammans.

En galaxkollision har vissa likheter med en kulturkollision.

När två kulturer krockar med varandra, skapas alltid nytt liv och nya former, nya subkulturer, människor, matvanor, beteendemönster, konstuttryck och känslor. Nya solsystem bildas och nya krafter strömmar i själarna.

Kulturer kolliderar inte som bilar gör, även om det finns många individer som envisas med att krocka på det sättet. Kulturer kolliderar i regel på galaxers vis.

Fast... inte exakt likadant. Det händer ofta att en kultur vill erövra eller dominera andra kulturer. Då är kollisionen mycket våldsam och lidandet mycket stort. Mänskliga grupper har en politisk vilja som rymdteleskopet Hubble inte har hittills kunnat dokumentera hos galaxerna.

Erövringen av den amerikanska kontinenten till exempel, skapade så mycket lidande och iscensatte så många tragiska händelser att vilken galax som helst skulle bli upprörd om hon (galaxerna är kvinnor allihopa) fick läsa våra historieböcker.

I vissa regioner utrotades hela indianbefolkningen. I andra områden förslavades miljoner människor bara för att några hundratals banditer skulle bli rika och "ädla", eller åtminstone adliga.

Och ändå uppstod så småningom ett nytt samhälle, nya kulturer, en ny befolkning och en ny värld. Trots alla orättvisor och brutala dåd, fortsätter amerikanska kontinentens invånare att anstränga sig i detta fantastiska skapande av en ny spiralformad mångkulturell galax.

Tänk om vi människor kunde behärska konsten att kollidera! Hur många vackra och fina nya världar skulle vi skapa utan att begå massakrer, utan att trampa på andras rättigheter, känslor eller integritet!

Vi borde faktiskt börja nu på en gång att utbilda oss själva i konsten att kollidera. Hur närmar man sig "den andre"? Hur gör man för att tolka och hantera den andres kulturella koder och signaler? Hur kan våra liv, våra själar bli rikare genom att träffa annorlunda, udda, konstiga, oväntade medmänniskor och umgås med dem?

Jag har inte svaren till dessa frågor, men jag kan ge några exempel på hur man inte ska kollidera.

Det första jag tänker på är den naiva intoleransen. Se: en arbetsgivare intervjuar en invandrare som söker jobb. Sökanden har fina kvalifikationer och ett efternamn som inte är alltför konstigt. Men själva intervjun blir en katastrof.

Invandraren tittar på golvet och lyfter inte blicken en enda gång. Han verkar leta efter kackerlackor eller kanske några borttappade pengar. Han tänker: "Jag ska inte vara oförskämd mot den här herrn. Jag ska visa att jag respekterar honom genom att inte stirra honom i ansiktet. Han ska känna att jag är ödmjuk och pålitlig."

Arbetsgivaren tänker, samtidigt: "Den här idioten är fräck och oförskämd. Han ser mig inte rakt i ögonen. Han ljuger. Han är säkert en förrädisk, lömsk, opålitlig jävel."

Det blir inget jobb. Kollisionen är ett fiasko.

De två inblandade himlakropparna har inte ens försökt förstå varandra. Båda två har agerat under påverkan av samma naiva intolerans: "Mina koder är universella och gäller alltid för alla". De har inte ens börjat tänka på att varje kultur har sitt eget språk och därför talar ögonen olika språk i olika kulturer.

Ett annat exempel visar på vad jag kallar för "den kulturella plundringen". En mycket fin dam, frilansjournalist, frågade häromåret i en av sina ilskna artiklar: "Ska det verkligen vara tillåtet att använda turban?"

Frågan är obegriplig och vi måste tolka den på något vettigt sätt. Kanske menade hon: "Ska de vara tillåtet för medborgarna att välja kläder hur som helst, får till exempel fina damer använda turban i eleganta och sofistikerade sammanhang?"

Eller kanske var meningen att fråga: "Ska det vara tillåtet för sikher som kommer hit som invandrare att använda turban och välja sina kläder enligt den sed som deras kultur föreskriver?"

Den senaste tolkningen är antagligen den korrekta, eftersom frågan var en del i damens argumentation mot den kulturella mångfalden.

Men här gör frilansjournalisten sig skyldig till en riktig kulturell plundring. Hon tar för givet att fina damer får använda eleganta och sofistikerade turbaner, men kräver samtidigt att den äkta turbanen skall förbjudas. Turbanklädda sikher är konstiga, udda och oacceptabla. Turbanklädda aristokrater är fina.

Det tredje exemplet visar vad jag kallar för "det bättre vetandet". Här kommer det:

Det var en gång en indian som ville resa runt i landet. Han vandrade tolv hundra kilometer från den karibiska kusten till Bogotá, Colombias huvudstad. Efter den långa promenaden var han ganska trött. Han var fattig och undernärd. Dessutom ligger Bogotá 2 600 meter över havet och indianen hade aldrig varit så högt upp i hela sitt liv. Resultatet: Han kollapsade mitt på gatan i centrala Bogotá.

Barmhärtiga medborgare kallade på en läkare som kom springande, konstaterade att indianen var död och utfärdade en dödsattest. Tre timmar senare var indianen färdig för begravning, med likkista och allt.

Medborgarna hade samlat in de pengar som krävdes.

Då vaknade indianen ur sitt svimningsanfall. "Vad är det som pågår?", frågade han förskräckt.

"Vad som händer är att du är död och vi håller på att begrava dig", svarade en av de barmhärtiga medborgarna.

"Jag är inte död! Jag lever!", skrek indianen och försökte fly därifrån.

Den barmhärtige medborgaren blev rasande: "Tyst din jävel! Ska du veta bättre än en läkare?"

Om jag skojar? Knappast. Häromdagen ägde ett seminarium rum i Stockholm, om Latinamerika, kontinenten som försvann ur svenska massmedier. En grupp svenska journalister hade samlats för att begrava indianen. Ingen indian, död eller levande, blev bjuden till denna barmhärtiga ceremoni. En av mina vänner, indianen Alvaro, ringde till arrangörerna och frågade varför han, som är journalist (och den bästa översättare till spanska som jag har träffat i Sverige), inte hade fått möjlighet att framföra några synpunkter i seminariet. Svaret var följande: "Hur kan vi veta om du kan föreläsa?"

Naturligtvis. Hur kan indianen veta bättre än läkaren?

Det är uppenbart att min vän Alvaro behöver lära sig konsten att kollidera för att bli befriad från sina hemska "bättrevetande" fasoner.

C.V. (c)
Stockholm, 1997.