Och där, bland regeringens stridslystna trupper, stod inför den okände fotografens kamera tre barn: En liten indian, en liten mestis och en liten svart pojke.

Jag tar bilden i mina händer och tänker: Om några timmar kommer hela nationen att slaktas i fält. Jag talar tyst till dessa barn som tittar rakt in i kamerans öga. Hur skulle jag kunna föreställa mig deras känslor, deras rädsla, deras djupa häpnad inför de vuxnas vansinne, när jag inte ens kan uttrycka mina egna känslor, mitt inre kaos av ömhet, skam, kärlek, medlidande och vrede?

Ja, detta hände i Colombia för nästan hundra år sedan.

Under hela seklet har miljontals barn fått kriga för "de godas" sak i många länder runtom i världen.

I slutet av 1940-talet drabbades Colombia åter av det politiska våldet. Mellan 1946 och 1954 dödades en kvarts miljon människor i fruktansvärda massakrer. På den tiden var min pappa mycket aktiv i politiken. Han samarbetade då med den liberala gerillarörelsen. Som författare och journalist samlade han dokumentation och information om våldets fasor. Tusentals fotografier från landets alla regioner strömmade in i vårt hem, vecka efter vecka.

När jag var tio år gammal brukade jag smyga mig in i pappas bibliotek och titta på alla dessa fotografier. De hade sorterats efter typ av våld, region efter region. En särskild sektion (tre stora lådor) innehöll bilder på barn.

Många av dessa bilder var verkligen fasansfulla och på den tiden trodde jag att min själ skulle gråta för evigt, att ingen tröst fanns i livet för den stackars lilla människan.

Ett halvt sekel har gått sedan dess. Ett nytt inbördeskrig pågår i Colombia just nu. Och barnen får nu återigen betala priset för de vuxnas vansinne.

Colombia har nästan 38 miljoner invånare, varav 16 miljoner (42,2 procent) är under 18 år. 17 procent av alla nyfödda barn får ingen hälsovård eller sjukvård.

Omkring 3 000 barn, både flickor och pojkar, deltar i de olika gerillarörelserna i hela landet. Ungefär samma siffra kan gälla för de barn som är aktiva inom de paramilitära grupper som utför massakrer mot den civila befolkningen.

En UNICEF-studie om barn som varit aktiva medlemmar i gerillarörelserna (1998), visar att 18 procent av dessa barn har dödat minst en person; 60 procent har sett ett eller flera mord eller dråp; 80 procent har sett stympade människor eller styckade lik; och hela 25 procent har aktivt deltagit i kidnappningar.

Bara under ett år (1996), mördades 4 322 barn i Colombia. Myndigheterna har beräknat att omkring två miljoner barn blir misshandlade varje år i landet.

Bara mellan 1995 och 1996 blev 44 colombianska barn lemlästade av trampminor.

Två och en halv miljon barn, flickor och pojkar, arbetar i mitt hemland. 70 procent av dessa går aldrig till skolan.

75 procent av alla barn som jobbar i de agrara regionerna får en lön som motsvarar en fjärdedel av den lagliga minimilönen. Resten, det vill säga 25 procent, får ingen lön alls.

Colombia slår varje år världsrekord i antal kidnappningar. Nästan 15 procent av alla människor som blir kidnappade är barn.

Inför en sådan verklighet har vi inte råd att gråta. Något positivt måste göras.

För tre år sedan började en gigantisk folkrörelse, "Mandato Ciudadano por la Paz" (Medborgarmandat för freden) ta form i Colombia. Ett stort antal organisationer bildade ett starkt nätverk över hela landet och hundratals seminarier, kurser, demonstrationer, utställningar och andra aktiviteter anordnades.

En överväldigande majoritet av den civila befolkningen gav sitt stöd till detta initiativ. När de parlamentariska valen ägde rum, den 26 oktober 1997, fick det gröna kortet "Mandato por la Paz" nästan elva miljoner röster, av tretton miljoner väljare.

Alla de politiska kandidaterna blev tvungna att erkänna väljarnas mandat över alla ideologiska gränser.

Det var en vändpunkt i Colombias politiska utveckling.

För första gången i landets historia uttryckte den civila befolkningen ett starkt stöd för fred och försoning.

Sedan dess har den folkliga fredsrörelsen fått utvidgad betydelse och kraft. Nya samhällsgrupper ansluter sig till de stora demonstrationer som äger rum dag efter dag och vecka efter vecka. Krigets och våldets förespråkare blir alltmer isolerade - och desto mer aggressiva. Sålunda växer ett nytt och friskare samhälle ifrån sitt eget våld, medan de våldsammaste aktörerna i detta drama växer bort, sakta men säkert, dränkta i sin egen galenskap.

Colombias barn har spelat en betydande roll i denna process. I början av 1996 tillfrågades nästan tre miljoner barn (mellan 7 och 18 år) i 320 kommuner om vilka rättigheter de skulle prioritera för barnens bästa.

Rätt att leva, att ha fred, att bli behandlad med kärlek, att ha en familj, att inte bli misshandlad, var i den ordningen de fem grundläggande rättigheter som fick flest röster.

Och det var just barnens politiska prioriteringar som inspirerade den nya rörelsen "Mandato por la Paz". En stor barnrörelse, "Niños por la Paz" (Barn för freden) har sin plats, naturligtvis, inom detta omfattande nätverk.

Barnen organiserar diskussioner, utställningar, tävlingar och hundratals positiva aktiviteter. De visar, på ett skapande sätt, hur samhället kan bota sig självt från hatet.

De visar att kärlek inte är någon fånig historia i någon billig såpopera, utan en kontinuerlig, vardaglig, orubblig trohet mot livet och mänskligheten.