Alla dessa
Guds avbilder

Svenska Dagbladet , Stockholm,
lördagen den 28 november 1998


Nu har det hänt igen.

En märklig bildutställning som visas runt i Sverige har väckt uppståndelse, indignation och protester. Trogna religiösa människor har visat sin avsky mot en samling fotografier som illustrerar bibliska citat med homosexuella motiv där Jesus står i centrum.

Jag har inte sett utställningen och tänker inte besöka den heller. Det är faktiskt så att jag har sett Kristus i en smula pinsammare förhållanden, utan att märka någon reaktion från omgivningen.

Ta till exempel detta: I början av 1968, blev jag bjuden till en mäktig hacienda (gods, traditionell farm i Latinamerika) nära Cuzco, i Perus andinska högländer. Ägaren var en gammal aristokratisk familj som hade gett sitt hemland flera rader generaler, guvernörer, biskopar och ministrar.

I husets furstliga entré stod, bland kastilianska vapen och oljemålningar av Pizarro och andra spanska erövrare, en staty i naturlig storlek som ville föreställa Jesus. Denne Jesus var klädd som en riktig peruansk traditionell godsägare: han hade stövlar, sporrar, en pistol som vilade bekvämt i sitt hölster i det breda läderbältet, en spansk hatt som hängde bakåt mellan axlarna, och en rejäl piska i den högra handen för att straffa de smutsiga och fattiga indianer som utgjorde haciendans föraktliga arbetskraft.

Fyra år före den här incidenten, i mitten av mars 1964, hade jag sett en annan Kristus i en urfattig negerstuga nära Bahia, i Brasilien: en svart sådan, täckt av ärr efter tortyr och straffarbete, med stora kedjor kring fötterna, blödande bröst och svårt sargad rygg. Denna gråtande Jesus var en slav, en afrikansk son till Gud, en offrens Gud. Han hade inget hat i blicken, som den peruanska herre- Jesus.

Även om han bara visade lidande och maktlöshet, även om hans ögon bara bad om förlåtelse och nåd, barmhärtighet och medkänsla, fann jag en stor, oändlig frid i mitt hjärta när jag betraktade hans sorgliga figur. Han var ju min broder, en av mina sju miljarder älskade bröder på denna planet.

I maj 1968, i Lima, Perus huvudstad, träffade jag för första gången den stora författaren José María Arguedas, en man som utstrålade ödmjukhet och mänsklig värme, en man som var nästan gråtfärdig av ömhet och kärlek när han talade om det peruanska folket och de peruanska indianerna, alla dessa under sekler förtryckta och förnedrade människor.

Vi blev vänner. José María är, av alla mina kära vänner, den som har lärt mig mest, den som har hjälpt mig mest att förstå människans lidande i det latinamerikanska samhället.

När jag berättade för José María om den grymme Jesus som såg ut som en hacendado (godsägare), log han med det sorgliga leende han visade när han mindes ledsamma upplevelser.

— När jag var barn — berättade José María — brukade missionärerna komma till haciendan varje torsdag, för att predika inför indianerna och tjänstefolket. Alla samlades på haciendas stora gård, mittemot husets entré. Där, vid porten, placerades ett stort porträtt av Jesus, denne Jesus som vi alla har sett någon gång i livet: blond, blåögd, med fina händer och len hud, en vit, ren, hygglig, europeisk gestalt.

Inför denna vita Gud tvingade prästerna alla indianer ner på knä, och predikan började så här: Glöm aldrig, ni indianer, glöm aldrig någonsin att Jesus Kristus, Guds son, inte liknar er, han liknar godsägarens son!

Sedan dess har jag lärt mig att skilja mellan Jesus, den fattige juden från Nasaret, mörkhårig, kortvuxen, svartögd, barfotad, smutsig, och Guds son, den som av varje mänsklig grupp förses med de attribut som gruppen identifierar med gudomligheten.

För 25 sekler sedan sa Herakleitos från Efesos:

— Om oxen, hästen och lejonet hade händer och kunde rita och skapa konst som vi människor gör, skulle oxen teckna Gud som en oxe, hästen som en häst och lejonet som ett lejon. De skulle även rita gudens kropp i kongruens med sina egna egenskaper.

Han noterade:

— Etioper har gudar med bred näsa och svart hår. Thrakier har gudar med gröna ögon och rött hår.

Det var en tid, för ungefär tio tusen år sedan, när människor avbildade tjurar i tron att deras själar var gudomlighetens finaste del. I några länder har den blodiga ceremoni som kräver tjurens död, för att återförena gudomlighetens helhet, gått över till ett färgrikt skådespel som kallas för tjurfäktning. Under ytan på denna grandiosa koreografi lever fortfarande en urgammal kult av en argsint och vild gud som måste dyrkas och tillfredsställas med sitt eget blod.

Jag har i något land i Europa sett en feodal Kristus utrustad för korståget, med häst, svärd, hjälm och spjut. Jag har sett en Jesus som föds i en renässansfurstes hem, omringad av en rik, eller åtminstone välbärgad åsna och en oxe som nästan påminner om en Belgisk Blå. Jag har sett en Jesus som intar sin sista måltid i en florentinsk matsal, med alla de bekvämligheter som målaren själv, Leonardo da Vinci, kunde önska sig.

Av alla dessa märkliga varianter på Jesus juden är det den peruanska godsägaren som jag minns bäst. Hatet i hans blick, föraktet för tjänstefolket, pistolen, stövlarna, alla dessa grymma tillbehör som är stötande och motbjudande. Och ändå är han en Jesus som uppfyller en viss mänsklig grupps förhoppningar och värderingar. Därför finns han.

Piskan i hans högra hand tycker jag mycket om. Jag tänker på den ljusa dagen i Jerusalem, när Jesus använde piskan i templet för att köra ut dem som drev handel där. Även jag, som inte är religiös, vet att Jesus sa till dessa skurkar, enligt Lukas vittnesmål:

— Det står i skriften: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.

Denna piska och dessa ord skulle verkligen behövas i dag, när en viss kyrka hyrs ut till ett bolag för lustiga cocktailpartyn. Eller, vad tycker Ni?

Nåväl, nog med andras bisarra föreställningar om Gud. Nu skall jag berätta för Er att Gud är inte något annat än en super-krönikör.

Vem, om inte just en bra krönikör, skulle ha förmågan att skapa det lilla, charmiga, motsägelsefulla, paradoxala kåseri som vi kallar för universum?

Är det inte en krönikörs verk – den ytterst ironiska historia om människan, denna avvikande apa, det enda djur som ägnar livet åt att ackumulera makt och rikedomar som inte kan utnyttjas, den enda art som har gjort plundrandet och dödandet till en storskalig industri, den enda som betraktar sig själv som filosof, skapare, moralist och förebild för hela naturen?

Ingår det inte i krönikörens konst att förvandla ett litet ögonblick till en oförglömlig, strålande, liten evighet? En kyss, en kärlekens blick, ett leende, en vacker solnedgång, en snäll hund som viftar med svansen, en liten stjärna som tappert kämpar för att ge oss sin blyga ljusstråle, även om hon har redan dött för tre miljarder år sedan… är inte alla dessa under mästerliga krönikor?

Slutligen: Är det inte en krönikörs mästerverk att komponera en krönika som får hela mänskligheten att diskutera författarens omåttliga färdigheter i all evighet?

Därför föreslår jag att vi bevarar vårt lugn inför alla tokiga tolkningar av krönikörens verk och identitet. Vi är ju allihop individer som bara kan läsa en eller två meningar av den oändliga krönikan. Och samtidigt behöver var och en av oss en fras, ett ord, en bokstav i krönikan för att bekräfta vår existens och berättiga vårt beteende.

C.V. (c)
Stockholm, 1998.