Bara en simpel
flöjt av lera

Svenska Dagbladet , Stockholm,
lördagen den 25 april 1998


Den tålmodige mannen hade arbetat flera dagar utan uppehåll för att fullborda sin skapelse. Han hade hämtat den bästa leran från det röda berget, bortom de höga heliga träden. Sen hade han fuktat leran med rent vatten, under nyfiken tystnad från aporna, som spända av oro studerade den fula mänskliga kusinens arbete. Det kunde kanske löna sig att spionera. Mannen kanske skulle tillverka ett vapen.

Efter en dag och en natt började degen ta en känd form: det skulle bli en flöjt. Bara en flöjt. Aporna skrek nyheten från gren till gren och återgick, roade och avspända, till sina vardagliga sysslor. Det var ju bara en simpel flöjt av lera, en av de hundratals flöjter som de löjliga människokusinerna använde för att försöka klona naturens oklonbara ljud.

Trodde de, ja. När den tålmodige mannen hade sin flöjt färdig, den fina, svarta, blanka flöjten, och började testa den, fick alla levande varelser i djungeln en chock: naturens oklonbara ljud hade klonats!

Det var otroligt, mirakulöst. Mannen kunde med bara luften skapa en sjungande fågel, en miljon flygande fjärilar, ett våldsamt tropiskt regn, en flod, en blixt, en vind — än glad, än arg, än lekande, än gråtande. Mannen kunde få luften att vandra genom flöjtens kropp och sen stiga till solen förvandlad till en vrålande apa, en visslande orm, en förförisk duva, en hysterisk papegoja.

Där uppe i de höga heliga trädens grenar fick plötsligt de praktiska aporna, alltid upptagna med viktiga göromål (att äta, att älska, att onanera, att sova, att leka, att härma varandra, att tugga varandras löss) en filosofisk känsla: Kanske de fula opraktiska löjliga människokusinerna kunde göra något vackert, även om det inte skulle vara till någon nytta. För det var ett rent metafysiskt nöje att få höra gryningens sång mitt i den kolsvarta natten, eller vattnets ljuva röst under den brinnande solen. Flöjten kunde, faktiskt, bli en dörr till nya virtuella världar.

Där nere på marken tänkte människorna aldrig på apornas filosofiska betraktelser. De uppskattade den nya flöjtens värde på ett annat sätt. Alla grannar, vänner och bekanta till den tålmodige mannen tänkte istället: "Flöjten har magiska egenskaper. Hon kan fånga alla tings själ och väsen. Hon kan bli ett verktyg för att utöka makten över naturen, kontrollera gudarna, bota sjukdomar, vinna alla krig och förslava fienden. Flöjten är helig".

Och de sa "hon", för alla flöjter i hela världen är kvinnor, eftersom kvinnor och enbart kvinnor kan klona naturens vackraste egenskap.

Och så blev både flöjten och hennes skapare heligförklarade. Vi vet inte resten av historien, men vi vet att mannen vid sin död blev begravd tillsammans med den heliga flöjten under högtidliga ritualer. Han skulle vandra in i dödens rike med henne i handen och där skulle båda två, mannen och flöjten, vaka över naturens eviga källor.

Tusen år har gått sedan dess. Flöjten hittades för en tid sedan, sovande i sin skapares hand. De hade tillbringat tillsammans många år av livet och tusen år av döden, där i norra Colombia i ett område där en gång Sinú-kulturen blomstrade. De nyfikna människor som upptäckte graven testade flöjten och konstaterade hänryckta att hon var levande och utan problem kunde klona naturens alla ljud, medan mannen var död och inte kunde ställa till något problem.

Lyckligtvis hade flöjten gudarna på sin sida. Hon hamnade inte i något av dessa hemska museer som ställer ut levande flöjter och trummor och kastruller och pilar och mattor som om de vore lik, dessa makabra bårhus för kulturens föremål där alla möjliga instrument och redskap behandlas som kulturella kadaver inför en gapande allmänhet som visar respekt för dem när den tror att de är utdöda, och föraktar dem i det vardagliga livet. Ursäkta den långa meningen.

Nej, flöjten hamnade i händerna på en kompositör. Och en sådan som älskar naturens alla heliga ljud, mänsklighetens alla kulturer och livets alla symfonier. Och den här mannen, inspirerad av Gabriel García Márquez Nobeltal i Stockholm (Latinamerikas ensamhet, 1982), har komponerat ett symfoniskt poem där den colombianske författarens text, hand i hand med den tusenåriga flöjten, i sällskap av en paraguaysk harpa och en argentinsk indiansk trumma, med en europeisk orkester i bakgrunden, återskapar för oss hela den latinamerikanska omätliga mångfalden i en samlad, överraskande harmoni.

Jag lyssnade till detta symfoniska poem i Konserthuset, i Stockholm, för en tid sedan. Den belgiske kompositören, Dirk Brossé, regisserade själv och spelade flöjt. Joan De Smet spelade argentinsk trumma, Jacques Vandevelde paraguaysk harpa och Dirk Van Esbroeck läste García Márquez text på spanska.

Och när alla instrument i orkestern började tala med varandra och bokstavligen sjunga varandra, som i ett förföriskt och harmoniskt kaos, då dök García Márquez text upp för att berätta för oss om alla de tokiga absurditeter och bisarra paradoxer som har präglat Den Nya Världens historia: herrar som febrilt har letat efter Det Gyllene Riket, Eldorado, under fem hundra år, i samma takt som har skickat guld till Europa i mängder som motsvarar hundra Eldoradon; en diktator som begick fruktansvärda massakrer under pausen mellan två spännande teosofiska experiment; en general som lät under storslagna ceremonier begrava sitt högra ben, som han hade förlorat i Bakelsernas Krig; ett monument över Centralamerikas stora befriare, som är i själva verket en staty av en fransk marskalk, köpt i Paris från ett lager av begagnade statyer...

Allt detta och lite till fick vi höra tack vare en tusenårig flöjt som klonade historiens oklonbara ljud och gav oss en storm av samba, tango, cumbia, barockmusik, mambo, indiansk sorg, och allt annat som har skapats i den Nya Världen under tusentals år. Naturligtvis behöver man en bra regissör för att göra en symfoni med så olika delar. Dirk Brossé har med okonventionella resurser lyckats få den latinamerikanska mångfalden att verka trovärdig, vilket utan tvivel är en stor prestation. Men jag misstänker att den fina, svarta, blanka damen, som fick sova tusen år i sin älskade skaparens hand, är den verkliga hjältinnan i detta trolleri.

Så ser jag på saken: den tusenåriga flöjten samlade omkring sig en grupp instrument och människor och förvandlade diktatorer, kanaljer, massmördare, den otroliga fattigdomen på en kontinent som strålar rikedomar, till en harmonisk mångfald av sanningar som vandrade in i hjärtat och gav oss både metafysiskt nöje och djupare förståelse för vårt dåraktiga beteende.

Aporna hade rätt. Virtuella världar kan skapas. De fula opraktiska löjliga människokusinerna kan då och då göra någon vacker flöjt och till och med spela den, även om man får vänta ett millenium för att bevittna miraklet.


C.V. (c)
Stockholm, 1998.