Demokratin
gör oss
pirriga

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 24 januari 1998


En av de tidskrifter jag läser med stor tillgivenhet heter "Meddelanden för Helso- och Sjukvård". Dess huvudkontor ligger på Drottningatan 63A i Stockholm, men expeditionen fungerar på Döbelnsgatan 23.

Om ni vill ringa dit, skall ni slå numret 3301. Ni får fråga efter doktor Hjalmar Hjorth, som är samtidigt ägare, redaktör, distributör och försäljare. Allt detta står att förstå på tidskriftens första sida, åtminstone i den senaste upplaga jag har fått tag i: november 1890.

Jag håller mig fortlöpande underrättad om den aktuella utvecklingen på alla tänkbara områden tack vare den här och andra liknande publikationer. Och det är precis dessa "Meddelanden för Helso- och Sjukvård" från november 1890 vad jag nu kommer att använda som hjälpmedel för att kommentera en aktuell fråga, nämligen vår älskade demokrati och dess framtida öde.

I den ovannämnda upplagans första sida beskrivs "Vår tids nervositet" med följande ord:

"Nervositeten såsom folksjukdom, den konstitutionela europeiska nervositeten, daterar sin upprinnelse från den första franska revolutionen, denna mäktiga omhvälfningsprocess, som kullkastade tron på auktoriteter, upphäfde ämbeten, proklamerade jämlikheten, upprättade friheten och mångdubblade människornas plikter och ansvarighet genom att göra dem alla till likställda medborgare.

Ärftliga rättigheter och privilegier, aflösta af den egna inneboende kraften och förtjänsten; furstevälde, utbytt emot allmän medborgarrätt; näfrätten, ersatt af folkrätten, och, i stället för den råa kampen med tänder och klor, en kapplöpning emellan hjärnor och nervsystemer — allt detta är revolutionens verk".

Observera att författaren inte säger någonting om giljotinen, terrorn, förskräckelsen, förtrycket och andra plågor som Franska Revolutionen satte igång under några tragiska perioder. Nej, den "konstitutionela europeiska nervositeten" är resultat av de demokratiska förändringar som revolutionen upprättade:

"Frihet och jämlikhet hafva förskjutit samfunds- och familjelifvets tyngdpunkt, den fria konkurrensen med dess användning av ånga och elektricitet förvandlat snart sagdt alla grenar af arbete till konst och vetenskap. — Till och med krigen, denna sorgliga qvarlefva från förfädrens barbariska dagar, hafva utbildas till en öfvermåttan invecklad konst, och för att med riktigt eftertryck kunna slå ihjäl sina medmänniskor, måste man nu för tiden plåga sin hjärna med fysik, kemi, matematik och andra krångliga vetenskaper".

Författaren uttrycker sin längtan efter den "tillitsfulla, trohjärtade enfalden, den sorglösa sömnen" som kännetecknade "bondens lycksaliga och afundade maklighet och lugn" före demokratins nervösa virrvarr av telegraf- och telefontrådar, ånghammare och lokomotiv. Han beskriver de där lyckliga forna tider när samhällets kvinnliga medlemmar varken kunde läsa eller skriva. "Nu för tiden, då äfven qvinnor studera — och röka, har, så att säga, moderlifvet förvandlats till hjärna, och barn födas, släkte efter släkte, allt mera nervösa till världen."

Vill ni ha mera nervositetskunskap? Läs noga:

"Nutidens kulturmänniska födes af en nervös moder i en nervösitetsbemängd luft; hennes hjärna proppas redan på skolbänken full av abstrakta kunskapsbegrepp och skickas, långt förrän hon är utvecklad, ut i en värld, uppfyld med rastlösa arbetare".

Sammanfattningsvis: demokratin har gjort oss nervösa. Sedan demokratin infördes lever vi allihopa med nerverna utanpå. Aristokraten är nervös eftersom ingen respekterar aristokratin längre. Medelklassmänniskan är pirrig på grund av ansträngande arbete, ständig rädsla för att falla ner till sämre och lägre klasser, samt stressande kamp efter mera kunskap och större kompetens. Arbetaren strävar efter specialisering för att förfina sin konkurrenskraft och mardrömmer om den fruktade arbetslösheten. Och så vidare.

Den ständiga jakten efter kompetens har skapat en ny sjukdom som hotar hela demokratins existens: KK (kompetens kretinism), ett farligt och lömskt psykovirus som infiltrerar alla klasser och grupper i samhället.

Den stackars människa som faller offer för denna groteska sjukdom förlorar den normala förmågan att se saker och ting ur olika perspektiv och kan bara se människorna som dockor vars värde och rättigheter skall mättas efter deras kompetensmått. Icke kompetenta medborgare skall icke betraktas som medborgare längre. Mindre kompetenta individer bör äga mindre medborgerliga rättigheter. Bara kompetenta damer och herrar (helst herrar) skall få rätten att fatta beslut. Demokratin måste begränsas.

Den stackare som har insjuknat i kompetens kretinism kan inte förstå längre att varje människa är en komplicerad varelse där miljontals olika faktorer (moral, principer, intelligens, disciplin, karaktär, tålamod, anpassningsförmåga, omdöme, flexibilitet, osv) kombineras och ger ett unikt resultat, som aldrig upprepas. Hon kan inte förstå längre att demokratin gör alla dessa olika varelser likvärda (och därmed får alla samma rättigheter) men samtidigt kräver att alla respekterar var och en av medlemmarna som en unik och oersättlig individ.

En kompetent individ utan moral är en fullständig katastrof och en pest för sina medmänniskor. En kompetent individ utan omdöme är ett fiasko, ibland ett blodigt sådant. Kompetensen utgör bara en del av människans politiska förmåga. Bara ett harmoniskt samspel mellan moral, omdöme, allmän kunskap, humanism, intelligens och kompetens kan ge oss en bra politiker, en bra beslutsfattare. I detta samspel är vissa faktorer oumbärliga: moral, omdöme och humanism bland andra, ty samhället är en samling av levande människor, inte ett varulager.

En annan patologisk manifestation av den demokratiska nervositeten är VS (vaktpostens syndrom). Eftersom det är ett faktum att väljarna begår ofta grova fel när de röstar (det vill säga, när de inte röstar på våra kandidater) måste vi se till att det finns instanser som rättar dessa misstag. I vissa länder uppfyller militären den här funktionen, men det har visat sig att denna mekanism medför ofta stora problem.

I andra länder lägger makthavarna till några extra röster i valkistorna. En fiffig lösning, kunde man tänka. Men det blir lite pinsamt när den officiella kandidaten får tio tusen röster i en by med tre tusen invånare. I det senaste valet i Kosovo (1998), till exempel, har röstat medborgare som är döda sedan 1992. Kanske skulle det där vara bra att begränsa demokratin, så att bara levande medborgare hade rösträtt.

I andra länder använder man en annan metod: rådgivande provval. Väljarna ger "råd" först och en valkommité beslutar sedan om "rådet" är acceptabelt eller inte. Det händer att en kandidat hamnar i tredje plats i "väljarnas råd" men några veckor senare degraderas han till femtonde platsen i den slutliga lista som den demokratiska valkommitén har kokat ihop.

Alla dessa sjuka attityder utgör vetenskapliga bevis: demokratin skapar nervositet. Och bara sunda, friska, starka, hederliga människor kan hantera denna nervositet på ett normalt sätt, inom demokratins förnuftiga förutsättningar: det är ju bara väljarna som borde få korrigera sina misstag vid efterföljande val. Det är precis därför man har periodiska val i en demokrati.

Och när allt kommer omkring, kanske är det inte så dumt att begränsa demokratin lite grann, så att nervösa valkommitéer tvingas undergå psykoterapi innan de fattar nervösa beslut.

C.V. (c)
Stockholm, 1998.