Snart är vi
apelsiner allihopa

Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 18 september 1999


Det blir en fullständig katastrof om den nya partiledaren ägnar sig åt de mjuka frågorna.

Detta uppseendeväckande påstående läste jag här om dagen i någon morgontidning. Vilken det var minns jag inte, eftersom man blir ganska förvirrad med alla dessa morgontidningar som kommer ut på morgonen plus alla dessa kvällstidningar som också kommer ut på morgonen.

Men det är en annan historia. Nu vill jag begrunda det ovanciterade påståendet lite grann.

Observera dock att jag inte kommer att göra detta ur ett politiskt perspektiv. Det skulle verka lite löjligt, om inte en smula högmodigt, att en krönikör försökte leda en partiledare i politikens labyrinter. Nej, jag vill hellre utveckla några anspråkslösa tankar över den ovannämnda meningens filosofiska förutsättningar.

Ty det är faktiskt fascinerande: Betänk, mina vänner, hur många timmar författaren måste ha svettats över tangentbordet för att skapa en mening som grundar sig på två helt meningslösa myter!

Den första myten lyder så här:

En enstaka företeelse kan orsaka en fullständig katastrof i samhället.

Överallt ser vi denna fantastiska idé strippa inför allmänhetens nyfikna ögon. En myt gömmer ju sig bäst bakom sin egen nakenhet. Därför brukar vi elda upp varandras mod med otroligt enkla fraser som utgör själva mytens nakna kropp. Vi säger: "Samhället går under om skolan inte fungerar." Eller: "Sverige går mot en fullständig katastrof om vi inte ansöker om medlemskap i EMU." Eller: "Vår nation försvinner om vi går in i EMU-fällan." Eller: "Grannens pianoklink tar kål på oss." Eller: "Utan semlor stannar Sverige." Eller: "Utan bredband är vi bara nollor som svävar i tomma intet."

Ja, vi har blivit oförskämda allihop. Vi respekterar inte längre ordens betydelse och integritet. Vi missbrukar ordet "katastrof", på det mest katastrofala sätt. Vi har glömt verklighetens oräkneliga nyanser, vi målar våra påståenden antingen svarta eller vita. Vi borde förstå att nyanserna är själva kärnan i mänsklig kommunikation. Med tanke på detta vill jag varna Er, ärade läsare: Utan nyanser stannar Sverige. Det blir en fullständig katastrof om vi fortsätter att förkunna katastrofer.

Och nu till den andra myten, som kan formuleras så här:

Verkligheten består av mjuka frågor och hårda frågor.

Varje ord har sin egen dignitet i språkets oändliga hierarkier. Vi tar för givet att mjuka ting är mindre viktiga än hårda ting. Vi tar för givet att mjuka problem är lättare att lösa än hårda problem. Vi anser att mjukt är svagt, och att hårt är starkt.

Vi tror, medvetet och omedvetet, att en politiker som ägnar sig åt mjuka frågor är en mjukis, medan en som bara talar om hårda frågor är en hårding. Och vi drar alla dessa felaktiga och ovetenskapliga slutsatser, för någon gång i forntiden ville någon listig debattör skilja vissa problem från vissa andra problem och myntade då begreppen "mjuka frågor" och "hårda frågor".

Och vi alla som är så förbannat hårda och starka! Hur skulle vi kunna identifiera oss med den "mjuka" delen av tillvaron?

Ah, men verkligheten krossar våra naiva föreställningar gång på gång!

Var tionde dag mördas en kvinna i Sverige. Ofta är gärningsmannen hennes före detta man. Det händer ofta att offret - en kvinna, en "mjuk" människa - har blivit hotad och misshandlad upprepade gånger före mordet. Det är inte ovanligt att polisen har haft tidig kännedom om missförhållandena. Ändå kan mördaren - en "hård" och "stark" man - fullborda sina sjuka tankar och drifter.

Somliga påstår att rutiner och metoder brister, att vi ska ge polisen mera makt, att "grabbarna" måste förändras. Så lätt är det inte. Hårda fakta kräver hårda tag. Det var inte rutiner eller metoder som mördade kvinnan. Vi kan inte ge polisen så stor makt att den kontrollerar allas privatliv och garanterar att varje potentiell mördare hindras från att bli mördare. Alla män är inte "grabbar" och alla "grabbar" är inte mördare. Framför allt: alla före detta äkta män är inte mördare.

En man vars personlighet har blivit söndertrasad till den grad att han kan våldföra sig på en annan människa och mörda henne, skickar alltid klara och tydliga signaler före det slutliga dådet. Om vi inte kan tolka dessa signaler i tid, då är det något fel på oss allihop, inte på rutinerna eller metoderna eller polisens makt.

Ska vi inte diskutera detta, är allt detta för "mjukt" för att vara ett av de viktigaste samhällsfrågorna? Tror ni verkligen att vi kan barrikadera oss bakom byråkratiska rutiner, metoder, beslut och normer för att försvara oss mot våra egna svagheter?

Ta ett annat exempel. Det har föreslagits att ordet "invandrare" skall utvisas från det svenska språket. Det har blivit ett fult, negativt laddat ord.

Det uttalas med förakt. Att kalla en människa "invandrare" är samma sak som att kalla henne "undermänniska".

Jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att stympa och försvaga det svenska språket. Alla språk behöver ord för att uttrycka förakt, förnedring och förolämpning. Om vi förstår att svenska språket ska få kunna överleva - och det gör vi alla, eller hur? - så ska vi aldrig tillåta att en korkad byråkrat lagstiftar förbud mot ord, verb, substantiv, adjektiv eller adverb.

Invandrarnas problem är inte en lingvistisk fråga.

Om vi bestämmer att invandrarna hädanefter ska kallas "apelsiner", kommer snart ordet "apelsin" att bli synonym till "undermänniska". Det kommer att uttalas med förakt och vi kommer att behöva en ny och ännu mera korkad byråkrat som skall förbjuda ordet "apelsiner". Så småningom kommer det svenska språket att bli helt förbjudet och vi kommer att tvingas tala något invandrarspråk.

Utan det fula ordet "invandrare" stannar Sverige.

Hårda fakta. Vill ni, ärade politiker, verkligen inte diskutera dem? Är de kanske för "mjuka" för er, hårda grabbar?

Fler exempel? Gärna. Jag råkade höra ett intressant samtal som fick mig att grubbla över de vuxnas roll i människans utveckling. Det var två tonåringar som berättade för varandra om dagens upplevelser i skolan. Av samtalet framgick tydligt att båda pojkarna hade samma obehagliga känsla: De vuxna har ingen respekt för oss. De respekterar inte vår integritet. De nonchalerar våra frågor, våra problem. De lyssnar inte på vad vi vill säga. De tror inte på oss, de misstror oss ständigt och jämt. De struntar i våra känslor. De kommunicerar aldrig med oss.

Om hälften av allt detta är sant, tänkte jag, skulle det vara på plats att starta en ny revolutionär rörelse. Jag skulle gärna kunna skrika "Tonåringar i alla åldrar, förenen Eder!" och dela ut flygblad och strida sida vid sida med alla dessa modiga tonåringar. Sen tänkte jag att kanske borde jag börja med att försöka kommunicera med mina egna barn och spara mina Che Guevara-fasoner till ett annat tillfälle.

Jag vågar tro att våra tonåringar mer skulle uppskatta en bättre kontinuerlig, vardaglig kommunikation med oss vuxna individer, än något hjältemodigt dåd vartannat sekel.

Och våra gamlingar då? Vi blir upprörda när vi läser eller hör att en gammal gubbe har misshandlats av en sjuksköterska, att en gammal kvinna har fått ligga i sin egen avföring, att ensamheten och depressionen förtär människor och förvandlar deras liv till en långsam död.

Och vad gör vi åt detta? Vi kräver att andra människor - låt vara ämbetsmän, yrkesmän, tjänstemän och specialister - tar hand om våra gamlingar, men vi glömmer att gamla människor har ett starkt behov av att uppleva samhällets varma uppskattning och tacksamhet, inte bara de anhörigas.

Sammanfattningsvis, ärade läsare, vill jag formulera mina filosofiska principer på ett nyanserat sätt:

Hela samhället går under om vi inte förstår att mjuka frågor är hårda fakta.

C.V. (c)
Stockholm, 1999.